Kärlek- med måtta.

Jag vet inte hur jag ska göra med Uffe, eller Ulf som jag kallar honom. Han är som tokig i mig och ringer stup i kvarten. Vi sågs ju på nyår och sedan tänkte jag att han inte var något för mig och han hörde inte heller av sig. Men så sprang vi på varandra en kväll utanför Bullvinkels på Folkungagatan. Jag hade varit på Matkultur med min dotter och var på väg hem och han hade rumlat på krogen med någon arbetskamrat. Våra ögon möttes och plötsligt hade han följt med mig hem. Det var mysigt, men jag vill inte riktigt ses lika ofta som han verkar vilja. Jag blir alldeles generad när jag tänker på det. Jag vill träffa honom högst en gång i veckan och då ordentligt, men han vill ses varje dag. Huu så han tjatar. Han skulle verkligen behöva något att förkovra sig med. Jag kanske ska anmäla honom till en kurs i thailändsk matlagning. Jag ska prata med honom. Oj, nu ringer han igen, måste sluta.

/Kerstin Aderup

Våldsdrömmar

Inatt drömde jag underligt igen. Jag brukar drömma besynnerliga drömmar när det är fullmåne, men det är väl inte förrän nästa vecka? När jag var yngre menstruerade jag alltid i samband med fullmåne. I drömmen var jag tillbaka i Gambia. Easyman var där, men han var av lera. Han var kladdig och kall mot min kropp. Jag frös trots att solen sken. Plötsligt stod Horace Engdahl framför mig på stranden med upprullade linnebyxor. Han var solbränd. Han tog min hand och såg mig djupt in i ögonen. "Jag har lämnat Ebba" sa han. Inget mer. Sedan började Easyman och Horace att slåss! Horace knytnävar sjönk in i leran. Jag är egentligen emot all form av våld, men känslan av att vara utvald, att vara värd att slåss för, var mycket stark. Jag kunde se känslan, den blåste varm inuti mig, förbi en öken, förbi ett landskap av is. Allt tinade upp. Jag vaknade med ett ryck och famlade efter glasögonen för att skriva ner drömmen. Klockan visade vargtimme. Jag undrar vem som vann slagsmålet?

/Kerstin Billioth

SATS

Tro det eller ej men jag har varit på gym. Det är ju fasligt dyrt, men jag tänkte att jag måste komma i gång lite. Nu när man är ensam så har man ju så mycket tid. Jag kan ju äta middag precis när jag vill. Det var i och för sig ett infall att jag började. Jag kom upp från delikatessdisken nere på NK och hade köpt mig en massa gott att trösta mig med i min ensamhet. Och då såg jag honom. Theodor Kallifatides gick förbi med en vacker och slank kvinna. Jag stannade upp och tittade på henne. Perfektion. När hon och Theodor gått förbi mig så såg jag plötsligt min egen reflektion i skyltfönstret. Jag har i och för sig en ganska stor lila täckkappa, men man kunde ändå se att jag såg lite för kraftig ut. "Basta Ya!" tänkte jag och gick raka vägen över gatan och ner på sportklubben. Dagen efter gick jag och på mitt första pass. Jag duschade, sminkade mig och parfymerade mig innan passet. Tokigt när man täker på det. Men man vill ju inte vara till besvär. Hög volym var det och poppig musik och många skrek och tjoade. Skönt med avslappningen dock. Får se om jag blir gammal i gården.

/Kerstin Aderup

Homosex i naturen

Keramikkursen har börjat. Kreativiteten flödade i rummet. Tio starka kvinnor och ledaren Madeleine. Det var härligt och jag glömde tid och rum - och framför allt glömde jag Patrik! Jag gjorde en skål med en spännande form och målade med flera olika färger. Grenar, blad, små fåglar. Koboltblått, turkost, lila. Imorse läste jag en intressant artikel i DN om homosexuella djur. Tydligen är det väldigt vanligt med homosexuella relationer i djurvärlden! Det stod att djuren tog för sig när de var upplagda för sex, och att det då inte spelade någon större roll vad det andra djuret var av för kön! Så tokigt, men befriande! Kanske är vi bara för stela och analytiska vi människor? Men jag är själv osäker på om jag skulle kunna närma mig en kvinna på det sättet. Det måste vara något med feromoner. Den där manliga fullkomligt eggande doften! Oh la la. Men självklart har jag läst min Birgitta Stenberg och jag minns en gång när jag var tonåring och var på något flickläger, jag minns inte så noga, men en kväll minns jag glasklart. Det var mycket kallt och därför sov jag och en annan flicka i samma säng. Jag tror hon hette Margareta. Vi frös och hon kröp tätt intill mig. Jag kände hennes bröst mot ryggen. Plötsligt började hon smeka mig över ryggen och sedan letade sig hennes hand ner över min höft och midja, for mjukt fram över magen för att stanna vid mitt ena bröst. Jag blev livrädd och stel i hela kroppen. Hon tog bort handen och efter några minuter hörde jag på hennes andetag att hon sov. Hon var från någon annan stad och vi sågs aldrig mer efter att lägret var slut. Vi pratade aldrig om det som hänt.

/Kerstin Billioth

Alla kan sjunga

Min dotter Ulrika släpade med mig på "Alla-kan-sjunga-kören". Det är ju hon af Ugglas som har den. En sådan fantastiskt trevlig kvinna! Alltså den äldre af Ugglas. Ja, den yngre är väl bra också, men hon är ju lite mycket på något sätt. Vi var i alla fall ett gäng kvinnor som först trevande och sedan för full hals sjöng så det ekade i konferenssalen och vi sjöng en så vacker sång. Den gjorde mig glad och rörd. Så här gick den:

Silvermåne stjärneglans
Länge leve livet
Vackrare än någonstans
Länge leve livet
Den jord där vi bor längtar och tror
Länge leve livet
Där ett frö slår rot och gror
Länge leve kärleken och lusten till livet

/Kerstin Aderup

Vinterstormar

Ett fönster blåser upp

Herr Storm är här

trädens grenar ger upp
för honom som kallar sig Per

Min kropp älskar med vinden
Min kropp älskar med vinden

Per smeker mig

över kinden

/Kerstin Billioth

Den man inte kan få är alltid intressant

Det är som att jag blivit besatt av Patrik sen jag såg honom med Tuva Novotny! Jag vet att det är fånigt, men jag kan inte sluta tänka på det! Varje dag försöker jag lura med Lena till Fältöversten på lunchen. Jag vill på något underligt vis vältra mig i smärtan, gnida mig mot den. Självömkan, vad den är ljuvlig ibland! Jag har till och med givit upp mina planer på att ta en cellokurs i vår och istället anmält mig till fortsättningskursen i keramik. Jag ringde dit och frågade vem som skulle leda den. Under sekunden det tog för kvinnan på kansliet att haspla ur sig svaret hann hjärtat börja galoppera. "Någon som heter Madeleine" sa hon. En kvinna alltså. Lika bra det. Herregud, vad håller jag på med?

/Kerstin Billioth

Obehaglig lunchöverraskning

Idag hände något obehagligt. Jag och Lena lunchade på cafét inne på Fältöversten. När vi satt där såg jag plötsligt Patrik vid kassan! Jag började sväva ut i fantasier om den där underliga upplevelsen vi hade tillsammans då jag plötsligt såg att han inte var ensam! Han stod och nojsade med den där unga skådespelerskan Tuva Novotny! Jag blev alldeles kall inuti. Det kändes ungefär som när jag var gift med Hans och han sa att det var vulgärt när kvinnor över 45 har långt hår. Tuva Novotny! Nog för att man fått vänja sig vid att se henne överallt, hon är ju med i så gott som varenda svenska film och dramaproduktion, men att jag skulle få se henne livs levande, pillandes på Patrik! Det var bara för mycket! Jag började storgråta, men som tur var såg de mig aldrig, de hade väl bara ögon för varandra de små turturduvorna. Nu är jag tillbaka på jobbet och känner mig som en rasande snapphane som bara vill borra in ett spjut mellan de där unga fasta Novotny-tuttarna!

/Kerstin Billioth

Korvkyssar i natten

Ja, Jesus, vilken nyårsnatt det blev! Det där stället Big Ben har jag aldrig varit på förut, men det var livat värre! Jag kände mig inte ett dugg gammal trots att jag och Kerstin höjde medelåldern rejält där inne! Ja... jag måste väl fylla i historien lite... Den här Steken (Easyman, Steken... kan jag inte längre träffa män med vanliga namn?) var verkligen som Kerstin beskrev honom. Oborstad och sjavig. Inget visste han om kultur. Jag frågade om han hade läst någon av årets Augustprisnominerade, men då bara stirrade han på mig med halvöppen mun och mumlade "läst... läst... va?" Men på något sätt drogs jag ändå till honom. Han hade så vackra ögon i det där illa rakade ansiktet och under den där smutsiga luggen. Hans hand var så stor om ölsejdeln. Mörkt krusigt hår virvlade fram över handryggen. Jag berättade att vi hade en blogg och då påstod han att han och Uffe också hade en! Blåmärke hette den har jag för mig. Den där Uffe tycker jag var riktigt trevlig. Han hade något sorgset över sig. När vi dansade hemma hos Kerstin märkte jag till min förtjusning att Steken faktiskt hade viss fallenhet för dans. Han dansade tätt mot mig och jag reagerade på att jag kände hans kön mot ryggslutet vid ett par tillfällen. Hans stora händer landade på mina höfter som kan sin salsa. Jag var upphetsad! Då började han skrika om att han var hungrig och innan jag visste ordet av stod vi nere vid korvkiosken. Han köpte en korv till mig och tre till sig själv. Det krävs nog mycket för att hålla den där kroppen igång. Jag hade bara kommit halvvägs in på min korv när han var klar med sina tre. "Får jag smaka på din?" sa han och log så de där blågrå ögonen gnistrade som näckrosdammar. Sen var vi som Lady och Lufsen! Vi åt av korven från varsitt håll tills våra munnar möttes! Mitt där på Mariatorget ackompanjerade av enstaka smällande raketer på avstånd. Hans tunga kom tjock och hungrig in i min mun, som vore jag en fjärde korv. "Nu går vi upp till mig, Steken!" sa jag bestämt och så blev det. Redan i trapphuset började han smeka mina lår under den färggranna kjolen jag köpte i Gambia. Vi hann inte till sängen. Han tog mig på hallgolvet. Det var djuriskt. Han var så stor över mig och inuti mig. Herregud, vad jag kände mig levande. Sedan somnade han förstås direkt och jag fick ruska honom ett bra tag innan jag fick honom att gå in och lägga sig i sängen. Jag var lika klarvaken som Kerstin! Vi pratade i timmar! Vilken fantastisk väninna hon är. Jag är så lycklig för hennes skull! Jag börjar verkligen få smak på det här med yngre män. Eller ja, det har jag väl alltid haft, men nu funderar jag inte bara på det, nu GÖR jag det!

/Kerstin Billioth

Nytt år, ny kraft

Nu måste nog jag och Kerstin ta bladet från munnen och berätta om vår förlösande nyårsafton. Vi började med att äta en trerättersmiddag på Folkoperan. Det vara bara Kerstin och jag. Det var så mysigt att rå om varandra nu när hon varit bortrest och jag haft en så märklig jul. Vi skrattade och grät om vartannat. Det var så mycket att avhandla. Hennes möte med Easyman och mitt sjuka gamla förhållande. Vi avhandlade livets vedermödor, vårt begynnande konstnärskap, vårkollektionen hos Gudrun, Jonas Hassan Khemiris vackara anletsdrag etc. Folkoperan stängde men vi kände att livet var för roligt för att vandra hemåt. Vi gick till Big Ben på Folkungagatan. Det var ganska fullt där, men vi lyckades slå oss ner hos två unga män. Uffe och Steken presenterade de sig som. Som vi skrattde åt det jag och Kerstin. De var visst i 30 årsåldern och verkade då inte så värst bildade och vältaliga, men Uffe kunde konsten att dra en fräckis och Steken var den där tysta svåra vackra obortsade typen med en underbar stark och manlig kroppshydda. Åh, som vi drack. Uffe och Steken bjöd på bailes vi bjöd dem på whiskey. Timmarna försvann och innan vi visste ordet av satt vi allihop hemma i mitt kök och drack årgångsvin. Vi satte på en gammal beatlesskiva på högsta volym. Jag och Uffe började dansa tätare och tätare och jag kommer ihåg att jag tänkte: "Vad gör jag? Vad händer? Han är så ung." Jag och Kerstin tittade på varandra någon gång där på nattkröken i samförstånd. "Tonights the night!" Mitt under allsången till "All you need is love" skrek plöstlig Steken att han var hungrig och stirrade stint på Kerstin B. Hon nickade och de försvann iväg till någon korvmoj. Jag hade ju bara bönor och rökt lax hemma. Och det som hände när det gått är nästan obeskrivligt. Uffe fångade in mig i sin famn. Jag, en vilsen men stark kvinna på 50+ fick en erotisk kick och bara gav och tog, gav och tog, gav och tog. Jag vet inte ur länge det pågick, men jag glömde tid och rum, vem jag var, vem han var. Jag var här och nu, inget igår, inget i morgon. Jag kände den explosion som jag aldrig känt förut. Uffe såg mig i ögonen och sa att jag var så mycket kvinna och att han blev tokig av att ta i mig. Vi låg länge i sängen efteråt och Uffe somnade men jag var klarvaken. Jag smög ut på balkongen i trapphuset och det dröjde inte länge förrän Kerstin hittade dit. Vi satt där i varsin korgstol (Kerstin gick in och hämtade stolsdynor för att göra det bekvämt) Vi rökte cigarr och sippade på portvin. Vi sa inte mycket, vi log, skrattde, andades. Ett nytt år har tagit sin början. En ny tid. En ny era.

/Kerstin Aderup