Kerstin Billioth och Kerstin Aderup (fd Strömberg)

Vi är två damer i våra bästa år. Vi älskar att leva och allt som gör livet glatt. Du finner oss ofta rödvinsdrickande på Folkoperan och vi åker gärna på dansresa till Cuba. Vi är fördomsfria.

tisdag, februari 12, 2008

Fassbinders kvinnor och lilla jag

Förra veckan var jag på Stadsteaterns uppsättning av "Petra Von Kants bittra tårar". Jag har faktiskt inte sett filmen men minns en annan stark Fassbinderupplevelse, "Maria Brauns äktenskap". Det måste varit sent 70-tal eller möjligen tidigt 80-tal när jag såg den. Jag var gift med Hans och trodde nog att jag var lycklig, läkarfru med villa, det var ju så fint. Filmen kändes som ett knytnävsslag i magen. Maria Braun var så stark och känslokall! Hon trampade på människor för att komma dit hon ville! Hon älskade med en svart soldat! Men vad jag minns slutade det hela inte lyckligt, det gör ju tyvärr sällan det för kvinnor som tar för sig. Och trots inspirationen jag kände fortsatte jag min passiva och handlingslösa tillvaro i åratal, det är för sorgligt egentligen.

Pia Johanssons Petra Von Kant var kanske inte fullt så handlingskraftig som Maria Braun, men det måste vara en härlig roll för Pia att spela. Att verkligen få leva ut hela sitt känsloregister, kasta födelsedagstårtor i väggen, knuffas, gråta, svära, kalla den man älskar för både älskling och hora, avsky sin egen dotter. Ja, herregud vilken resa. Jag undrar hur det känns att kyssa en kvinna sådär kväll efter kväll, det kanske inte är någon skillnad från att kyssa en man egentligen, jag har aldrig riktigt kysst en kvinna, det kanske man borde göra? Helena af Sandeberg tycker jag var lite platt. Dessutom kom hon av sig så att sufflösen fick hjälpa till.

/Kerstin Billioth

Etiketter:

fredag, februari 08, 2008

Kerstin tog saken i egna händer

Jag ringde ju upp Ulf, han hade bytt telefon men med hjälp av eniro hittade jag ett hemnummer och döm om min förvåning när en kvinna i min egen ålder svarade. Jag blev först förkrossad och tänkte att han hittat någon annan, men sen förstod jag att jag pratade med hans mamma. Hon lät mycket misstänksam och sa att Ulf flyttat hemifrån för 2 år sedan och lämnade motvilligt ut hans nummer. Jag sa att jag var en gammal vän! Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara mig där jag satt i min kimono, naken under och ringde upp honom. Till slut fick jag tag i en sömndrucken Ulf. Han tystnade när jag sa vem jag var. Sedan sa han att han var förvånad. Jag frågade vad han skulle göra idag och ha sa att han inte visste men att han väl skulle äta lite falukorv. Jag frågade om han ville komma över på middag. Han dröjde med att svara sedan tackade han ja. Jag blev helt uppspelt efter samtalet och sprang ner till söderhallarna och köpte lite blåmusslor och en rejäl bit kött. Gick förbi systemet köpte vin till mig och öl till Ulf. När jag öppnade dörren iklädd svart såg han generad ut. Det tog et tag innan vi helt kunde slappna av. Alkoholen hjälpte väl till en del antar jag. Han undrade varför jag hade slutat höra av mig och jag sa som det var. Att jag var tvungen att ägna mig åt mig själv ett tag, måla och sådant. När jag sa att jag haft en tyst period blev han tyst så att säga... Efter ett tag satte vi på lite musik och började dansa som den där nyårsnatten. Vi hittade tillbaka till känslan. Ja, herregud.

/Kerstin Aderup

måndag, februari 04, 2008

Jag vet att man egentligen får vara hur tjock man vill men jag vill ändå inte vara tjock

Jag kan inte sluta äta sötsaker. Allt jag gör belönas med en sådan där rar ask från Anthon Berg. Min favorit just nu är "Plommon i Madeira" men jag älskar dem allihop! Köksskåpen är proppfulla av öppnade förpackningar med "Jordgubb i champagne", "Kiwi i cognac", "Aprikos i brandy" och "Körsbär i rom". När jag tänker på dem blir jag glad och förväntansfull och jobbar undan fort, fort på jobbet. Jag börjar bekymra mig för att bli tjock. Det är inte bra att vara tjock. Det vet vi alla. Ingen vill älska med en tjockis, ja förutom människor i absurda dokumentärer på TV3. En gång låg jag med en överviktig man, det kändes mycket underligt, hans lår var som långa kvinnolår med kraftig behåring och rumpan kändes degig och utbredd när jag försökte få ett fast grepp om den. Men det kändes skapligt att ligga och efterkelas.

/Kerstin Billioth

Etiketter: