Jag drömmer. Jag lever. Jag finns.

Enda sedan jag lämnade Göran, eller rättare sagt, enda sedan jag bad Göran att dra åt helvete har jag börjat att drömma om nätterna igen. Jag tar inte mina valium dagligen längre och jag kan andas igen. Nu tar jag bara mina valium för nöjes skull. Jag har således börjar drömma. I början var drömmarna abstrakta och det var mönster, färger, fomationer. Mycket påminde om 10-gruppens tyger. Det var som om att Carl-Johan de Geer hade druckit lite för mycket och börjat mönstra till det i mitt sinne. Sedan övergick drömmarna till lite mer tydliga bilder, mer Josef Frank. Det var fåglar och de sjöng för mig. Det var blommor och de var vackra. Inga människor har funnits i mina drömmar förrän i går natt. I natt var min dröm fylld av dansade fria människor. De var nakna. Det kändes "som utomlands". Luften var fuktig. Jag såg mig själv i drömmen. Vi dansade runt en brasa. Det var något vi brände. Jag tror att det var Göran vi brände.

/Kerstin Aderup (fd Strömberg)