Ett litet poem från i somras

Jag har aldrig påstått att jag är en poet. Jag är ingen Tranströmer, Sonja Åkesson eller Bruno K Öijer, men jag älskar Ordet. Jag har alltid ett litet block och en penna i handväskan. Jag tycker det är viktigt att blocken är vackra, estetiska, att de stimulerar mig med färger och detaljer. Jag köper dem för det mesta på Indiska. Ofta stannar jag upp mitt i vardagen och låter orden komma till mig, jag har blivit bra på det sedan jag skiljde mig från Hans för sex år sedan. I mitt äktenskap stängde jag in orden, de var något löjligt, något att skämmas för. Någon enstaka gång försökte jag skriva något och läsa upp för Hans men han bara skrattade sitt torra återhållna skratt, putsade sina glasögon och började citera Baudelaire, som för att krympa och stympa mina “kärringförsök”. Det tog ett äktenskap och 25 år men nu har jag slutat skämmas. Ni får tycka att mina dikter är hur löjliga ni vill, i såna fall kan ni gå raka vägen till biblioteket och plocka upp någon dammig Baudelaire ur magasinet.

Österlen
len som dina
skuldror
du är främmande här
främmande i mina daggvåta skogar
din pensel leker över mina
skuggor
Österlen
du tränger igenom all
asfalt

/Kerstin Billioth