En liten dikt

vem viskar
bakom sommarens tunna gardin
vem låter fingrarna långsamt leta

vem ropar
inifrån höstens dova mörker
vem låter fingrarna ivrigt leka

vem hyssjar
framför vinterns isande klarhet
vem låter fingrarna hungrigt veta

vem suckar
under vårens första älskog
vems fingrar når ända in?

/Kerstin Billioth

Tankar för dagen

Idag när jag satt och fikade med en väninna började vi prata om primalskriket som var så populärt på 70-talet. Man ansåg att det var sunt att skrika ut sin ångest. Idag är väl inte det så vanligt kan man tänka sig, nu ska man ju tänka ut något smart sätt och sedan träna sig lycklig. Och ta hjälp av pocketböcker skriva av vuxna kvinnor i grön mysdress med rosa läppstift och illblont hår. Ja, den där Mia Törnblom. Hon har säkert en massa vettigt att säga, är säkert trevlig och man ska ju inte anmärka på utseende, men det känns inte rätt ändå på något sätt. Det känns fel.

Undrar var man kan skrika någonstans om man skulle vlja göra det? Folk tror väl inte att man skulle vara riktigt klok. Skriker man hemma stör man ju grannarna. Och jag bor ju mitt i stan, alla parker är ju fulla av joggare oc barnfamiljer. Ska man behöva resa bort för att få sinnesfrid?

/Kerstin Aderup

Marcus Birro

För en tid sedan såg jag ett trevligt program på SVT som hette "Mötet". I programmet fick Marcus Birro träffa en person som inspirerat honom. Han valde den store poeten Tomas Tranströmer. Jag har alltid tänkt att de där Birrobröderna är ena riktiga sluskar men jag måste säga att jag fick lov att se på Marcus med nya ögon. Vilken klok ung man som vågar slita sitt hjärta ur kroppen, som vågar vara pretentiös, som vågar låta passionen bulta. Han sa att Tomas Tranströmers dikt "Svarta vykort" räddat livet på honom då han i sin ungdom tänkt hoppa från ett tak. Ni vet den där döden kommer på besök mitt livet och tar mått på människan och sedan sys kostymen i det tysta. Jag upplevde Marcus Birro som väldigt sympatisk och gripande. Jag måste köpa boken där han beskriver sin rasande sorg över sitt dödfödda barn. Han läste ett stycke ur den högt som berörde mig djupt. Kanske har han uppläsning någonstans snart? Jag tycker att Marcus Birro är så vacker med sina våta ögon och utstående öron. Jag är osäker på om det är moderskänslor eller lustkänslor jag hyser för denne unge man men känslor är det! Det är framför allt den där allvarliga blicken, där finns inget oäkta, bara eld - och det är som om brinnandet och sorgen slåss i hans ögon.

/Kerstin Billioth

Ormpoem utanför Södertälje

En kväll förra veckan tog jag bilen och bara körde och körde. Jag satte på Carl-Johan Vallgrens skiva "Livet" men blev tvungen att byta till Rolling Stones när jag kom till Södertälje. Micks röst uppfyllde bilen och hela mitt väsen. Jag tog av från motorvägen, lät Micks röst leda mig fram på småvägarna. Plötsligt kom jag fram till en åker. Där stannade jag och skrev den här dikten. Jag slås nu av hur märkbart inspirerad jag är av Göran Greider:

En sällsynt snok
med kluven tunga

viskar du mitt namn?

Som en syrsa på strå
Som ett barfotabarn på tå


Kopparödlorna parar sig

en överkörd miloshuggorm
viskar inte mer

Parningstider

i Europas första ormtunnel

/Kerstin Billioth

Thorsten i kurran?

Jag läser att en förundersökning nu inletts mot Thorsten Flinck angående att han satte upp "Doktor Glas" fast det var Krister Henriksson som hade rättigheterna. Krister blev så klart mycket oroad över att en karismatisk tokstolle som Thorsten skulle skruva till ett sådant mästerverk. Jag har inte sett någon av föreställningarna, men tycker Thorstens känns mer spännande. "Doktor Glas" är för övrigt en av de bästa böcker jag läst. Det går faktiskt att dra vissa paralleller mellan Doktor Glas och min ex-make, doktor Hans Billioth. Båda två är ganska torra och återhållsamma. Jag tror dock inte att Hans skulle kunna döda någon. En gång försökte jag skoja till det lite i sängen med Hans och kallade honom "Doktor Glas" och sa att jag behövde en "stor spruta". Det tyckte Hans inte alls var roligt.

/Kerstin Billioth

Suzanne Brögger

Jag känner mig lite orolig för Kerstin. Hon har inte varit sig själv sedan den där historien med Ulf. Män förstör mycket tycker jag. Jag skulle nog bli lesbisk om jag inte var så vansinnigt förtjust i penetration. Jag läser Suzanne Brögger nu och känner mig så inspirerad, hennes ord tränger in i mig och bygger små bon som spretar och rispar upp. Allt som tidigare varit tvåsamhet och radhus (Hans! Hans! Hans!) bleknar bort inuti mig. Tillåt mig citera ett stycke ur "Crème Fraîche": "Jag tror att vad som i själva verket avhåller så många människor från att klä av sig och delta i en orgie är att de inte vet var de ska göra av sina kläder". Herregud, tänk om det är så. Jag måste hitta platsen där jag kan lägga ifrån mig mina kläder, jag måste våga stå naken framför ja, livet. Boken känns så fri, så bejakande... inga bindningar. Inga knutar, inga dubbelknutar om själen! Jag ska aldrig mer leva med en man, jag ska bara ha män som förströelse. "En kvinna utan man är som en fisk utan cykel" står det i "Crème Fraîche". Nu ska jag slå Kerstin en pling och rekommendera boken.

/Kerstin Billioth

Längtan

ibland är den stor
ibland svag
ofta väntar jag men vet ej på vem
jag längtar bort eller hem
till dig

en man
en famn
jag famlar

min kropp är allt jag vet

/Kerstin Aderup

Små tankar om Göran Greider

Jag och Lena har varit på en weekendresa till Wien. Plötsligt på en gata såg jag Göran Greider! Han stod där, stor och yvig. Hans ögon såg snälla ut. Jag funderade på att gå fram, men visste inte vad jag skulle säga. Jag blev blyg. Jag har i och för sig läst hans senaste diktsamling "Hagen" och skulle väl kunnat sagt något om den, något om den där vackra dikten som jag alltid bär med mig inombords och plockar fram, den där som har så vacker rytm när man går över kullerstensgator i skymningsljus, på väg hem, med några glas vin i kroppen. "Älskar syrener... De stirrade en gång fattigdomen i ögonen och fattigdomen vek undan med blicken". Göran Greider verkar vara en fin man, jag inbillar mig att han går omkring barfota i sin trädgård i Dalarna och sandpapprar på en gammal gungstol, plötsligt får han syn på en humla, skriver ner en rad, doften av kaffe letar sig ut... På kvällen ser han ett nyhetsinslag som gör honom upprörd, han kan inte sova utan smyger ut, fortfarande barfota står han på det kvällsfuktiga gräset, han känner sig liten inuti sin stora kropp. Han går upp till sitt arbetsrum och börjar skriva. Han känns helt enkelt som en man som alltid har kontakt med omgivningen. Kanske har jag fel, jag känner ju inte Göran Greider.

Idag är det röd dag och jag har bestämt mig för att tacka nej till alla förslag och bara ligga hemma och äta mozartkulor och påbörja Suzanne Bröggers "Crème fraîche". Jag vill bli lika bra som hon på att leva i takt med min egen lust. Den resan har kanske bara börjat?

/Kerstin Billioth

Ola Salo och ett vårpoem

Det var visst någon som undrade vad vi tyckte om Ola Salo. Jag tycker att han verkar vara en underbar människa! Jag önskar att jag haft mer av honom i mig som ung, inte varit så blyg utan brett ut mina vingar, tagit min plats, stått upp för mig själv! Jag och Lena fnissade som tonåringar när han blottade sin unga bringa på Melodifestivalen. En gång råkade jag höra några unga kvinnor tala om honom på Folkoperan. Tydligen ska han ha en väl tilltagen lem! Herregud, så där vågade jag och mina väninnor aldrig prata när jag var ung! Och större än Easyman kan han bara inte ha! När Easyman tryckte mig intill sig och kysste mig den där sista kvällen i Banjul så kände jag hur han styvnade mot min kropp. Det var som om någon pressat en ståltermos mot magen! Jag har aldrig varit med om något liknande! Hans hade ju en väldigt liten penis, men det förstod jag först när jag lämnat honom och träffat andra män. Under alla våra år tillsammans trodde jag att Hans hade en normalstor penis, så tokigt. Nåja, eftersom det inte bloggats något den senaste tiden tänker jag bjuda er, kära läsare, på en liten dikt jag skrev sittande på en bänk i vårsolen häromdagen:

Det salta havet slår mot klipporna
som hjärtan hos ett älskande par

Vårstrålar
inga strålar är som
vårstrålar

havet plötsligt stilla
som längtade det efter älskande par
att omsluta

/Kerstin Billioth

Vår!

Det är härligt att leva när våren knackar en på axeln. Jag känner hur livslusten spränger och värker i mig. Jag tänker Karin Boye (stackars människa förresten, så alldeles född i fel tid), jag tänker Tomas Tranströmer... "blåeld reser sig ur asfalten som en tiggare", jag tänker på sommaren som väntar löftesrik. Solvarm hud och rosévin på balkongen i gryningen. Jag känner mig så levande.

/Kerstin Billioth

Vinterstormar

Ett fönster blåser upp

Herr Storm är här

trädens grenar ger upp
för honom som kallar sig Per

Min kropp älskar med vinden
Min kropp älskar med vinden

Per smeker mig

över kinden

/Kerstin Billioth

Ner med Kungen (hihi)!

Jag läste precis att prinsessan Lilian inte ska få gå på Nobelfesten i år. Jag har några väninnor som är rojalister. De bänkar sig framför teven när "Grattis Victoria" och "Året med kungafamiljen" visas. Jag avskyr kungahuset i smyg! Jag betalar till och med in pengar till republikanska föreningen varje år! Jag har fått ett diplom illustrerat av Carl Johan De Geer. Det är färgglatt. Jag minns den där roliga tidningen han startade i slutet av 60-talet, "Puss". Den gillade inte heller Hans. Ibland undrar jag om vi egentligen hade något gemensamt. Jag känner stor gemenskap med Sonja Åkesson som vad jag minns skrev i "Puss". Det känns som om dikten "Äktenskapsfrågan" handlar om Hans: "Vit man inte tåla slarv. Vit man inte tåla stekad mat. Vit man inte tåla dum mening. Vit man får stora anfall". Vilken kvinna! Vilken förebild! Jag borde gå med i Sonja Åkesson-sällskapet!

/Kerstin Billioth

Ett litet poem från i somras

Jag har aldrig påstått att jag är en poet. Jag är ingen Tranströmer, Sonja Åkesson eller Bruno K Öijer, men jag älskar Ordet. Jag har alltid ett litet block och en penna i handväskan. Jag tycker det är viktigt att blocken är vackra, estetiska, att de stimulerar mig med färger och detaljer. Jag köper dem för det mesta på Indiska. Ofta stannar jag upp mitt i vardagen och låter orden komma till mig, jag har blivit bra på det sedan jag skiljde mig från Hans för sex år sedan. I mitt äktenskap stängde jag in orden, de var något löjligt, något att skämmas för. Någon enstaka gång försökte jag skriva något och läsa upp för Hans men han bara skrattade sitt torra återhållna skratt, putsade sina glasögon och började citera Baudelaire, som för att krympa och stympa mina “kärringförsök”. Det tog ett äktenskap och 25 år men nu har jag slutat skämmas. Ni får tycka att mina dikter är hur löjliga ni vill, i såna fall kan ni gå raka vägen till biblioteket och plocka upp någon dammig Baudelaire ur magasinet.

Österlen
len som dina
skuldror
du är främmande här
främmande i mina daggvåta skogar
din pensel leker över mina
skuggor
Österlen
du tränger igenom all
asfalt

/Kerstin Billioth

Den allvarsamma påminnelsen

Jag fick en påminnelse från biblioteket. Så är det när man är en kvinna med många järn i elden. Jag har visst glömt att lämna tillbaka "Gregorius". Jag älskar Bengt Ohlsson! Vilken fantastisk bok. Tänk att jag läst den först nu. Och Hjalmar Söderberg måste varit en mycket speciell man. Jag vill om och om igen låta mig omsvepas av hans virvlande mustiga språk och levande och passionerade karaktärer. Tänk att få vara en fluga på väggen under de syndiga mötena i "Den allvarsamma leken". Oh la la!

/Kerstin "Lydia" Billioth

Bob Hansson

Bob Hansson är en fantastisk poet. Hans bilder och hans röst berör. Han är så oskuldsfull och pojkaktig. Jag brukar sitta längst fram när han uppträder, för att komma så nära som möjligt. En gång saliverade han kraftigt i samband med en performance.

/Kerstin Strömberg