Små tankar om Göran Greider

Jag och Lena har varit på en weekendresa till Wien. Plötsligt på en gata såg jag Göran Greider! Han stod där, stor och yvig. Hans ögon såg snälla ut. Jag funderade på att gå fram, men visste inte vad jag skulle säga. Jag blev blyg. Jag har i och för sig läst hans senaste diktsamling "Hagen" och skulle väl kunnat sagt något om den, något om den där vackra dikten som jag alltid bär med mig inombords och plockar fram, den där som har så vacker rytm när man går över kullerstensgator i skymningsljus, på väg hem, med några glas vin i kroppen. "Älskar syrener... De stirrade en gång fattigdomen i ögonen och fattigdomen vek undan med blicken". Göran Greider verkar vara en fin man, jag inbillar mig att han går omkring barfota i sin trädgård i Dalarna och sandpapprar på en gammal gungstol, plötsligt får han syn på en humla, skriver ner en rad, doften av kaffe letar sig ut... På kvällen ser han ett nyhetsinslag som gör honom upprörd, han kan inte sova utan smyger ut, fortfarande barfota står han på det kvällsfuktiga gräset, han känner sig liten inuti sin stora kropp. Han går upp till sitt arbetsrum och börjar skriva. Han känns helt enkelt som en man som alltid har kontakt med omgivningen. Kanske har jag fel, jag känner ju inte Göran Greider.

Idag är det röd dag och jag har bestämt mig för att tacka nej till alla förslag och bara ligga hemma och äta mozartkulor och påbörja Suzanne Bröggers "Crème fraîche". Jag vill bli lika bra som hon på att leva i takt med min egen lust. Den resan har kanske bara börjat?

/Kerstin Billioth