Den lilla sparven och tomrummet

Jag var och såg filmen om Edith Piaf igår. Bredvid mig satt en kvinna i min egen ålder och grät så tårarna sprutade. När filmen var slut och de tände ljuset i salongen såg jag att hon var alldeles svartrandig av mascara i ansiktet. Själv kände jag mig märkligt tom. Oberörd och kall. Jag vet inte vad det är med mig. Jag har alltid blivit mycket gripen av Edith Piaf och när jag lämnade Hans lyssnade jag på Edith Piaf-skivor i veckor. Högsta volym! När Hans tjatade om att jag skulle komma tillbaka spelade jag in "Non, je ne regrette rien" på hans telefonsvarare. Idag försökte jag fylla mitt inre tomrum med konsumtion. Det fungerade utmärkt. Köpte dukar, penslar och akrylfärg och började måla av ett gammalt nakenfotografi som Hans tog på mig under vår bröllopsresa i Italien. Jag är ursnygg på bilden även om den är lite suddig. Hans var aldrig någon vidare fotograf.

/Kerstin Billioth