Söndagsbio

Igår kväll var jag och såg Woody Allens nya film "Vicky Cristina Barcelona". Den var mycket vacker. Fylld av åtrå, passion, utsökta miljöer, rapp dialog, hetsigt måleri och svartsjuka. Ja, allt som är att leva. Efteråt gick jag raka vägen hem och onanerade.

/Kerstin Billioth

Alla dessa dubbelhakor

Igår var jag och såg filmen "Himlens hjärta". Alla i filmen var mycket solbrända. Mikael Persbrandt och Jakob Eklund hade dubbelhakor. Jag tittade på dubbelhakorna och kunde inte riktigt koncentrera mig på handlingen (som jag ändå fann banal). Jag tycker liksom Kerstin bättre om Michael Nyqvist än Mikael Persbrandt. Fast Nyqvist har väl också dubbelhaka? Har alla män runt fyrtiofem dubbelhaka? Är dubbelhakan männens hängbröst? Säga vad man vill om min före detta man Hans, men dubbelhaka hade han då inte. Han hade en markerad vacker haka. Kanske gav Gud honom den som kompensation för den blygsamma penisen?

/Kerstin Billioth

Fassbinders kvinnor och lilla jag

Förra veckan var jag på Stadsteaterns uppsättning av "Petra Von Kants bittra tårar". Jag har faktiskt inte sett filmen men minns en annan stark Fassbinderupplevelse, "Maria Brauns äktenskap". Det måste varit sent 70-tal eller möjligen tidigt 80-tal när jag såg den. Jag var gift med Hans och trodde nog att jag var lycklig, läkarfru med villa, det var ju så fint. Filmen kändes som ett knytnävsslag i magen. Maria Braun var så stark och känslokall! Hon trampade på människor för att komma dit hon ville! Hon älskade med en svart soldat! Men vad jag minns slutade det hela inte lyckligt, det gör ju tyvärr sällan det för kvinnor som tar för sig. Och trots inspirationen jag kände fortsatte jag min passiva och handlingslösa tillvaro i åratal, det är för sorgligt egentligen.

Pia Johanssons Petra Von Kant var kanske inte fullt så handlingskraftig som Maria Braun, men det måste vara en härlig roll för Pia att spela. Att verkligen få leva ut hela sitt känsloregister, kasta födelsedagstårtor i väggen, knuffas, gråta, svära, kalla den man älskar för både älskling och hora, avsky sin egen dotter. Ja, herregud vilken resa. Jag undrar hur det känns att kyssa en kvinna sådär kväll efter kväll, det kanske inte är någon skillnad från att kyssa en man egentligen, jag har aldrig riktigt kysst en kvinna, det kanske man borde göra? Helena af Sandeberg tycker jag var lite platt. Dessutom kom hon av sig så att sufflösen fick hjälpa till.

/Kerstin Billioth

Upp till kamp

Jag har tittat lite på SVT:s satsning "Upp till kamp", skriven av en av de där Birro-bröderna. Jag har alltid tyckt att de varit lite sluskiga de där Birro-bröderna, men de har väl italienskt påbrå? Jag tycker mycket om italienare. På 70-talet träffade jag en fantastisk italienare när jag och min väninna Gunilla tågluffade. Men det är en annan historia. Jag tittar alltså på "Upp till kamp" och måste säga att igenkänningen är stor. Framför allt så påminner karaktären Tommy väldigt mycket om min allra första pojkvän som faktiskt också hette Tommy. Han var en riktig odåga, men också mycket charmig. Jag var så söt på den tiden i mina tajta jumprar och vi var så unga. Jag minns att vi var på någon sorts skolfest och Tommy tog mig i handen och drog in mig i en städskrubb. Jag blev livrädd och upphetsad på samma gång. Jag hade aldrig låtit honom ta mig på brösten innanför jumpern men nu gjorde han det! Jag minns det som igår, hans svettiga ivriga händer som hårt klämde om mina stackars bröst. Jag kände mig som en ko som mjölkades. Han var nog inte så erfaren med tjejer som han lät påskina, lille Tommy. En vecka senare försökte han knäppa upp mina byxor men jag knuffade bort honom. Då sa han att han som man hade vissa behov och att det minsann fanns andra tjejer som ställde upp om inte jag gjorde det. Och då gjorde jag något som jag myser åt än idag. Jag tittade honom rakt i ögonen och sa "Men gå och stick in din lilla snopp i någon annan då, det skiter väl jag i". Så lite tuff var jag ändå som ung! Synd att jag träffade Hans sen. Han dödade allt det där inom mig. Jag undrar vad Tommy gör idag och om han har lärt sig att smeka en kvinnas bröst, ja det undrar jag faktiskt.

/Kerstin Billioth

Skillnaden mellan Mikael och Michael

Jag vet inte men jag känner mig besviken på Mikael. Han är ju alltid så bra på dramaten och jag blev djupt engagerad av den danska filmen Dag och natt där Mikael i sin karaktär verkligen levde ut manlig ångest, sexuell som existentiell. Men jag mår nästan illa av den där nedriga Gunvaldkaraktären. Varje söndag. Nej, skäms på dig, Mikael, nu får det vara slut på girigheten tycker jag. Ge upp Beck och satsa på dig själv. Då tycker jag att Michael har klarat sig mycket bättre. Man fick ju först upp ögonen för honom i komedin Tillsammans men såg hans storhet i Noréns Detaljer och sedan i Den bästa av mödrar. Han har något sorgligt och gulligt över sig på samma gång som tilltalar mig. Och även om det kändes lite genant på något vis så tyckte jag också väldigt mycket om Så som i himmelen. Tänk på slutet när blodet rinner ner för Michaels kinder. Hans smärtsamma men ändå lyckliga uttryck då den utvecklingstörde pojken sätter igång hela kören och hela salongen i en meditativ sång. Det var vackert. Jag är nu lite sugen på att hyra den nya filmen Underbara älskade och så läste jag att han ska göra en viktig och angelägen film om militärkuppen 1973 i Chile. Där ligger Persbrandt i lä. Men han kanske inte är riktigt lika bildad som Michael.

/Kerstin Aderup

Hösthobby sökes!

Herregud, hur ska man klara av detta med höst? Jag är inte alls förtjust i kyla. Jag är trött på keramikkurser. Mina skåp är fyllda av knasiga skålar, krukor, fat och koppar i regnbågens alla färger. Jag behöver en ny hobby. Kanske vill Kerstin och Lena starta en bokcirkel med mig? Eller en filmcirkel? En Bergman-cirkel? Jag är förstås lite kluven till gubben och hans löjliga prat om att han kom i puberteten när han var över 50, men jag kan ju inte sticka under stol med att han gjort några riktiga pärlor. De visade min favorit, "Viskningar och rop", på teve nyligen med anledning av gubbens bortgång. Det är dåligt med stiliga karlar, men Liv Ullman har ju väldigt vackra klänningar. Jag började plötsligt gråta när Ingrid Thulins karaktär skär sig i underlivet med en glasskärva. Jag är inte dummare än att jag förstår att det hela handlar om alla år med Hans tysta anklagelser för att jag aldrig gav honom några barn. Han ringde häromdagen förresten. Hans gamla mamma har gått bort. En jul sa hon att jag såg tjock ut. Jag tänker inte gå på begravningen.

/Kerstin Billioth

Bergman

Känner att jag borde skriva något om Ingmar Bergman. Jag är mycket kluven till den mannen. Han verkar ha varit en riktig skitstövel. Kvinnor och barn hit och dit. Jag håller på att läsa Jan Lumholdts intervjubok med Harriet Andersson. Tydligen lagade Bergman mat åt henne en endaste gång och gav henne aldrig en blomma.

/Kerstin Billioth

Den lilla sparven och tomrummet

Jag var och såg filmen om Edith Piaf igår. Bredvid mig satt en kvinna i min egen ålder och grät så tårarna sprutade. När filmen var slut och de tände ljuset i salongen såg jag att hon var alldeles svartrandig av mascara i ansiktet. Själv kände jag mig märkligt tom. Oberörd och kall. Jag vet inte vad det är med mig. Jag har alltid blivit mycket gripen av Edith Piaf och när jag lämnade Hans lyssnade jag på Edith Piaf-skivor i veckor. Högsta volym! När Hans tjatade om att jag skulle komma tillbaka spelade jag in "Non, je ne regrette rien" på hans telefonsvarare. Idag försökte jag fylla mitt inre tomrum med konsumtion. Det fungerade utmärkt. Köpte dukar, penslar och akrylfärg och började måla av ett gammalt nakenfotografi som Hans tog på mig under vår bröllopsresa i Italien. Jag är ursnygg på bilden även om den är lite suddig. Hans var aldrig någon vidare fotograf.

/Kerstin Billioth

På salsaklubb med en tokig väninna

Min väninna Lena har blivit alldeles tokig sen hon fick reda på att Kjell vänstrar. Han har ihop det med sin sjukgymnast. Det är precis som i den där filmen som gick på tv nyligen, "Om jag vänder mig om". Peter Anderssons karaktär lämnar Ann Petréns karaktär för en ung sjukgymnast. Visst var det så? Ann Petrén! Vilken kraft det verkar finnas i den kvinnan! En gång såg jag henne i en pjäs där hon var utklädd till man. Under en del av föreställningen gick hon runt bland publiken och flörtade med oss damer! Plötsligt stannade hon till framför mig. Jag blev alldeles blyg. Hon böjde sig fram mot mig och smekte mig över kinden. "Tjena baby" sa hon med djup mörk röst. Hon luktade teatersmink och svagt av läder. Jag började fnittra hysteriskt och blev väl antagligen röd som en tomat i ansiktet! Jaja, hur som helst så vill Lena ses nästan varje kväll och dricka vin och tala om vilka Dramatenskådespelare vi helst vill ligga med. Igår tog hon med mig på salsaklubb! Tur att jag gått kurs, annars hade jag aldrig vågat mig upp på golvet. Hela lokalen kokade. Så många stiliga unga mörklockiga karlar under ett och samma tak! Jag och Lena blev som tokiga. Lena blev väldigt berusad också och vid ett tillfälle fick jag stå och vakta utanför toaletten när hon kastade upp. Som en annan tonåring! Jag tror inte riktigt hon tål rom och cola. I alla fall inte sex stycken. Jag dansade massor med en urtjusig yngling som hette Javier. Jag har aldrig sett så långa ögonfransar på en man! Jag fick prova att nypa tag i dem med fingrarna. Han skrattade åt mig, Javier. Jag hade gärna velat älska med honom men han var gift och visade bilder på sin fru och sina två små barn. När klubben stängde gick jag för att leta efter Lena. Till sist såg jag henne stå tryckt mot en vägg kyssandes en karl! Och det var inget oskyldigt pussande precis! Händer både här och där! Jag gick utan att säga hejdå, men skickade ett sms. Idag vid lunchtid fick jag svar: "Både min kropp och min själ har älskat, men fråga mig inte var jag är någonstans".

/Kerstin Billioth

Dramatendans

Nu har jag bokat biljetter till "Dödsdansen"! Den fick ju fullkomligt strålande recensioner i DN. Det ska bli så roligt! Örjan Ramberg är något av en slusk, men också så oerhört mycket man. Hela hans väsen andas trubbel. Han känns som en sån där man som trampar på en men som ändå är omöjlig att lämna. En sån där man som ligger i en säng och sover som ett barn, men samtidigt brer ut sig med sin håriga kroppshydda som skriker och gnisslar av testosteron - till och med i sömnen. Stina Ekblad är mycket duktig. Det ska bli en ren njutning av få se henne spela ut sitt fulla register.

/Kerstin Billioth

Obehaglig lunchöverraskning

Idag hände något obehagligt. Jag och Lena lunchade på cafét inne på Fältöversten. När vi satt där såg jag plötsligt Patrik vid kassan! Jag började sväva ut i fantasier om den där underliga upplevelsen vi hade tillsammans då jag plötsligt såg att han inte var ensam! Han stod och nojsade med den där unga skådespelerskan Tuva Novotny! Jag blev alldeles kall inuti. Det kändes ungefär som när jag var gift med Hans och han sa att det var vulgärt när kvinnor över 45 har långt hår. Tuva Novotny! Nog för att man fått vänja sig vid att se henne överallt, hon är ju med i så gott som varenda svenska film och dramaproduktion, men att jag skulle få se henne livs levande, pillandes på Patrik! Det var bara för mycket! Jag började storgråta, men som tur var såg de mig aldrig, de hade väl bara ögon för varandra de små turturduvorna. Nu är jag tillbaka på jobbet och känner mig som en rasande snapphane som bara vill borra in ett spjut mellan de där unga fasta Novotny-tuttarna!

/Kerstin Billioth

Nästan som Marlon

Ikväll var jag och såg "Linje Lusta" tillsammans med min nya väninna Lisbeth. Hon gick på samma keramikkurs som jag och det känns så roligt att vi fortsatt umgås fast den är slut. Hon var naturligtvis väldigt nyfiken på vad som hänt med Patrik. Jag blev alldeles röd och varm när jag bjöd henne på några små inte alltför intima detaljer (ja, han hade fast stjärt!). Lisbeth verkar sitta fast i sitt äktenskap. Det var i alla fall roligt att komma iväg på teater. Han som spelar Stanley har ju i recensioner fått en del kritik för att inte vara i närheten av Marlon Brandos osande sprängande sexuella dragningskraft. Det håller jag inte helt med om. Den unge mannen (han heter något så där kittlande latinamerikanskt, Fransisco någonting) är ingen Marlon Brando men nog duger han åt Kerstin! Nog pirrade det till i den här damen när Fransisco och hans sammetsögon intog scenen! Däremot har jag inte mycket till övers för den där Helena Bergström. Det har jag aldrig haft. När hon spelar i sin makes filmer bölar hon mest och i den här uppsättningen tycker jag att hon spelar över. På något vis känns hon vulgär. Tacka vet jag Vivien Leigh! Eller Elizabeth Taylor i "Katt på hett plåttak"! Åh, vad jag och min storasyster försökte se ut som "Maggie the cat" när vi var tonåringar!

/Kerstin Billioth