En doft av rakvatten

Jag var på Maria Fribergs utställning i lördags. Jag gick själv. Det var mycket vackra bilder men det starkaste intrycket var en märklig film med män som i kostym ålade sig i stora vita sängar. Jag satt en stund och tittade på de stora filmdukarna och plötsligt kände jag en svag doft av rakvatten. En man hade slagit sig ner brevid mig. Jag blev alldeles nervös. Vad ville han? Ville han något? Han satt bara där och andades. Han sökte inte uppenbar kontakt och inte jag heller. Jag försökte se neutral ut. Så satt vi där en lång stund och andades brevid varandra. Jag hade min röda kappa. Sen helt ljudlöst måste han ha rest sig upp och gått för plötsligt var han borta. Jag gick runt en stund och letade men jag såg honom inte mer. Jag bestämde mig för att det inte gjorde något. Jag firade med ett glas vin på folkoperan.

/Kerstin Aderup

Mammografi hos Marianne

Jag har nu varit på mammografi. Det tog sin tid innan jag kom iväg! Efter att jag hörde ett par kvinnor på 76:an diskutera mammografi och bröst som flera veckor efteråt inte återfått sin tidigare form har jag skrynklat ihop de där kallelserna och slängt dem i papperskorgen. Men så började Lena prata om någon väninna som drabbats av bröstcancer och så blev hon förstås väldigt upprörd över mitt knycklande. Jag ringde bröstkliniken och grät i telefonen, jag var förstås övertygad om att hela bysten fullkomligt kryllade av cancermonster. Jag var mycket nervös. Jag har snygg byst, det har jag alltid haft. Men jag blev genast lugn när jag kom in till syster Marianne. Hon ställde några inledande frågor, måste erkänna att frågan "Silikoninlägg?" smickrade mig förvånansvärt mycket. Sedan tog Marianne så att säga i med hårdhandskarna. Jag kände mig som en kossa som skulle mjölkas, hon hade bra tryck i nyporna den där Marianne. Inte visste jag att bröst kunde bli så, ja långa. Det svindlade till lite och jag fick känslan av att hela jag försvann in mellan de där plattorna. Jag tittade ner på mina bröst, de såg rädda ut. Jag måste verkligen ha blivit alldeles snurrig för jag var övertygad om att jag hörde dem svagt viska. "Hjääälp" viskade de. Jag frågade Marianne om hon också hörde dem men hon bara log och strök mig lätt över ryggen. Sympatisk kvinna måste jag säga. Efteråt i väntrummet fick jag vallningar och var tvungen att gå ut på toaletten och kräkas litegrann. Vilken nervositet, herregud. Men det var inget fel på mina raringar. Fullkomligt friska Kerstin-bröst! Jag gick raka vägen till Vetekatten och åt en stor semla.

/Kerstin Billioth

Super 8

Hittade en gammal super 8 film när jag gick igenom några gamla lådor. Plockade fram projektorn och släckte ner i lägenheten. Det där frasande ljudet fyllde rummet. De bleka färgerna på väggen. Det är filmen från mitt och Görans bröllop. Jag ser mig själv. Jag ser glad ut. Blicken är klar. Jag var blond då, bara 19 år gammal. Smal. Göran var 25. Han håller mig om midjan och filmen zoomar in hans vigselring. Han visar stolt upp den för kameran. Han tittar på mig och sedan på ringen, riktar blicken mot kameran segervisst. Hans blick är inte ödmjuk och varm, den är segerviss och kåt. Jag fnissar och håller upp min ring, den glittrar till och jag ger Göran en puss på kinden. Jag stänger av filmen. Jag skriker rakt ut i det mörka rummet. Jag slänger ett glas rödvin på väggen. Det splittras sönder. Det gör mig upphetsad. Jag vill knulla. Jag måste ringa Ulf.

/Kerstin Aderup

Tankar för dagen

Idag när jag satt och fikade med en väninna började vi prata om primalskriket som var så populärt på 70-talet. Man ansåg att det var sunt att skrika ut sin ångest. Idag är väl inte det så vanligt kan man tänka sig, nu ska man ju tänka ut något smart sätt och sedan träna sig lycklig. Och ta hjälp av pocketböcker skriva av vuxna kvinnor i grön mysdress med rosa läppstift och illblont hår. Ja, den där Mia Törnblom. Hon har säkert en massa vettigt att säga, är säkert trevlig och man ska ju inte anmärka på utseende, men det känns inte rätt ändå på något sätt. Det känns fel.

Undrar var man kan skrika någonstans om man skulle vlja göra det? Folk tror väl inte att man skulle vara riktigt klok. Skriker man hemma stör man ju grannarna. Och jag bor ju mitt i stan, alla parker är ju fulla av joggare oc barnfamiljer. Ska man behöva resa bort för att få sinnesfrid?

/Kerstin Aderup

Marcus Birro

För en tid sedan såg jag ett trevligt program på SVT som hette "Mötet". I programmet fick Marcus Birro träffa en person som inspirerat honom. Han valde den store poeten Tomas Tranströmer. Jag har alltid tänkt att de där Birrobröderna är ena riktiga sluskar men jag måste säga att jag fick lov att se på Marcus med nya ögon. Vilken klok ung man som vågar slita sitt hjärta ur kroppen, som vågar vara pretentiös, som vågar låta passionen bulta. Han sa att Tomas Tranströmers dikt "Svarta vykort" räddat livet på honom då han i sin ungdom tänkt hoppa från ett tak. Ni vet den där döden kommer på besök mitt livet och tar mått på människan och sedan sys kostymen i det tysta. Jag upplevde Marcus Birro som väldigt sympatisk och gripande. Jag måste köpa boken där han beskriver sin rasande sorg över sitt dödfödda barn. Han läste ett stycke ur den högt som berörde mig djupt. Kanske har han uppläsning någonstans snart? Jag tycker att Marcus Birro är så vacker med sina våta ögon och utstående öron. Jag är osäker på om det är moderskänslor eller lustkänslor jag hyser för denne unge man men känslor är det! Det är framför allt den där allvarliga blicken, där finns inget oäkta, bara eld - och det är som om brinnandet och sorgen slåss i hans ögon.

/Kerstin Billioth

Angående kontaktannonser

Åh, herregud, jag hoppas verkligen att Kerstin inte råkar ut för några skumma typer om hon ska börja nätdejta! Jag har faktiskt svarat på en kontaktannons en gång, det var alldeles efter skilsmässan från Hans. Han hette Kaj och var en riktig gentleman. Vi var ute flera gånger och han höll upp dörrar och betalade notor. Jag fick åka i hans sportbil och sedan bjöd han på fin whisky i sin villa i Saltsjö-Duvnäs. Där förändrades han totalt. Han sa att han ville ta igen allt han förlorat i sitt förra äktenskap. Han pratade om hur trist hans fru varit i sängen och frågade om jag också hade många hemliga fantasier. Jag var ju så fruktansvärt trött på Hans och hans träiga missionär så jag var lite lekfullt med på noterna i början. Men sen gick Kaj in i sovrummet och var borta en bra stund. Jag hann dricka upp och fylla på min whisky och läsa lite ur en Deepak Chopra-bok som låg på soffbordet innan han kom tillbaka. Jag tror den tillhörde hans förra fru Anita. När Kaj kom ut i vardagsrummet igen hade han tagit på sig någon sorts läderdräkt med järnspännen och hål för baken. Han höll fram en piska och sa att han hade varit en stygg, stygg pojke. Det hela var mycket lustigt och jag bad honom förstås att sluta upp med dumheterna och skjutsa mig hem. Det gjorde han. Han hade fortfarande läderdräkten på sig under rocken minns jag.

/Kerstin Billioth

Snö, facebook & dating

Min dotter tjatar och tjatar om att jag ska gå med i någon slags datingforum på nätet. Eller ännu värre, skapa en profil på Facebook där man ska söka upp gamla spöken från det förflutna. Näe du tack, de har jag ju jobbat för att bli av med de senaste fem åren. Nog för att jag är bekant med datorer och lägger ut texten här, men att söka kärlek på nätet är väl lite desperat. I och för sig gjorde jag det en gång för länge sedan en period när jag var trött på att vara gift med Göran, min före detta. Men då var det ju genom en kontaktannons i dn. Men vad fel det blev. Vi hade bestämt att vi skulle ta en promenad på djurgården och han skulle ha en röd nejlika i knapphålet så jag hittade honom. Javisst hittade jag honom, men jag blev så skräckslagen att jag bara gick förbi. Han var så lik Göran, samma beiga överock och lika buskiga ögonbryn och grova kaluffs. Så det gick ju inte.

Själv är bästa dräng, visst är det väl så ändå?

Skönt nu när snön har kommit. Jag tänkte ta en skidtur i hellas på söndag. Jag har en illröd skidräkt. Har du tur så bastar jag.

/Kerstin Aderup

Bag-in-box-jul

Julen var mycket märklig i år. Jag var berusad nästan hela tiden. Jag avskyr julen. Det tror jag i alla fall. Jag tycker att adventsljusstakar är fula, provocerande på något vis. Det enda jag minns tydligt är att Jonas Karlsson gick runt i hög hatt och lekte Strindberg. Han har kanske någon form av pojkaktig charm, men han är inte riktigt min typ. Jakob Eklund däremot, han ser sådär manlig och lurvig ut. Hans ringde på julafton och sa att han misslyckats med sina köttbullar. Sedan började han gråta. Lille Hans. Jag tycker synd om honom. Han är så instängd bland sina egna regler.

/Kerstin Billioth