Jag hittade något så roligt i ett skrin här i det värmlänska huset där jag är på semester. En kort text, en slags novell som någon skrivit på några ark. Det regnar ju så idag så jag har roat mig med att skriva ned den digitalt. På något sätt känner jag mig besläktad med texten, men jag vet inte riktigt varför. Kanske något för dig också Kerstin där du ligger nedbäddad framför Dallas.
"Hon stängde fönstret. Tystnaden blev tydligare. Hon lossade och knöt om skärpet på morgonrocken (ljusblått siden med brodyr) ännu lite hårdare, en välsignelse av beslutet – som växte fram i samma stund – om att faktiskt inte klä på sig på hela dagen.
Hennes nye butler Ronny hade satt fram frukosten. Den såg för jäklig ut med förkrympta scones. Så blir det när man raggar upp en butler utanför systembolaget i Farsta centrum, tänkte Beatrice Le Devalier, som var en dam med klass.
Vad skulle hon nu ägna den här långa dagen åt? Gårdagen hade varit produktiv, hon hade haft ett styrelsemöte med stiftelsen och sen gäster på middag så idag kunde hon med gott samvete bara umgås med sig själv och sina tankar. Det fanns en hel del att fundera över.
Hon satte sig vid köksbordet, skar av en bit av osten och åt på den medan hon gjorde en smörgås och en kopp te. Sen började hon lista upp vad hon skulle göra. Geten som hon fick i går måste få ett namn. Och ett ställe att bo när den inte ville stå ute i lina. Hon måste fila ner naglarna, och kanske rent av klippa tårnas också, ja. Sen tog inspirationen slut.
Vore det inte för hennes fixering vid sig själv och sin egen personlighets förträfflighet skulle hon ju kunna ringa till Albert och kanske inleda något, en kärleksrelation, en samhörighet, kanske dela sitt liv med någon som inte är en get eller en anställd. Men kände hon sig verkligen ensam? Var inte hon sitt eget bästa sällskap? Var hon inte redan hel?
Den senaste tiden hade hon försökt stressa ner på takten. Köpt hälsotidningar och mot sin vilja börjat fascineras över begreppet mindfulness som verkade vara så populärt. En massa tankar for kors och tvärs som projektiler genom huvudet och hon hade haft svårt att koncentrera sig. Ensam är inte kanske inte alltid stark?
Hon nöp bort några vissna blad från begoniorna i fönstret och tittade ut. Regn. Hon längtade till det lilla huset i Provence. Någon gång under dagen skulle hon ta och bläddra lite i boken om slott i Provence. Ett ljud avbröt hennes tankar och hon vände sig om. Det var Ronny som hällde upp jordnötter i en skål. Han hade vattenkammat sig och såg glad ut.
Förresten, vi hade besök imorse, sa han. Men det var så tidigt att jag inte ville väcka dig. Det var en kvinna som kom och lämnade det här. Han slängde fram ett litet paket på bordet och det dunsade hårt när det landade. Hon sa att det nog var något du verkligen skulle bli glad över att återse. Beatrice öppnade det, och fann en liten bok med fotografier, på henne själv och familjen. Då förstod hon att det var hennes skygga syster som varit där. Det var verkligen roligt att titta på bilderna, och fantastiskt att hennes syster hade tagit sig ut bland folk och ända ut till Värmdö för att ge dem till henne.
Hon satt länge och synade bilderna. Hon kände igen faster Cecilia, gammelmorfar Konstantin och sin far förstås. Pappa. Han satt och surade, stirrade på sidan av kameralinsen. Undra vad han tittade på? Plötsligt frös Beatrice till. Vem var mannen, eller var det en kvinna, som satt i gungstolen bakom pappa? Hon eller han såg så uppsluppen ut, glad. Mor som var med på samma bild hade något bistert över sig. Hon såg också sur ut, eller såg hon kanske mera ledsen ut. Platsen där bilden var tagen, kanske någon gång på 40-talet, kände Beatrice väl till. Det var finrummet i huset där hon vuxit upp.
Hon avbröts i tankarna av Ronny som knackade på dörren.
- Var det något mer Betty? Frågade han.
- Beatrice, Ronny, Beatrice, ska det vara. Jag är visst på väg ner längs minnenas väg.
- Äsch, skit i det, Betty, sa Ronny. Jag vet nog hur en slipsten ska dras.
Sen förförde Ronny Beatrice genom att helt enkelt slingra av henne den silkiga morgondressen och slingra in sig själv i Beatrice. Det var attans vilken butler jag har plockat upp tänkte Beatrice Le Devalier som för första gången på länge kände sig tillfredställd och väl till mods.
- Ronny! Det här blir vår nya morgonrutin, så du vet i fortsättningen. Och du! Låt inte sconsen stå inne så länge i ugnen nästa gång.
Sen svepte Beatrice Le Devalier med handen och någonstans i den rörelsen sveptes även Ronny iväg, till sina domäner. Bakom trappan, ner i källaren, nära köket, ner i underjorden, närmare asfalten.
Hon ropade efter honom ett par gånger, men till slut insåg hon att han hade så mycket känslor att han inte var tillräknelig för hennes uppgift åt honom. Hon måste stå för alla beslut precis som på alla styrelsemöten. Hon tog med sig ett av vinglasen som Ronny ställt fram, fyllde det på vägen ut i regnvattentunnan, slog det över geten och sa till den att den fick heta Betty. Sen ledde hon in den på verandan och stjälpte ned blommorna som stått i en vas som föda åt honom. Precis då kom Ronny ut rödgråten och sexuellt uppladdad och de föll alla tre i varandras armar."
/Kerstin Aderup
