Upp till kamp

Jag har tittat lite på SVT:s satsning "Upp till kamp", skriven av en av de där Birro-bröderna. Jag har alltid tyckt att de varit lite sluskiga de där Birro-bröderna, men de har väl italienskt påbrå? Jag tycker mycket om italienare. På 70-talet träffade jag en fantastisk italienare när jag och min väninna Gunilla tågluffade. Men det är en annan historia. Jag tittar alltså på "Upp till kamp" och måste säga att igenkänningen är stor. Framför allt så påminner karaktären Tommy väldigt mycket om min allra första pojkvän som faktiskt också hette Tommy. Han var en riktig odåga, men också mycket charmig. Jag var så söt på den tiden i mina tajta jumprar och vi var så unga. Jag minns att vi var på någon sorts skolfest och Tommy tog mig i handen och drog in mig i en städskrubb. Jag blev livrädd och upphetsad på samma gång. Jag hade aldrig låtit honom ta mig på brösten innanför jumpern men nu gjorde han det! Jag minns det som igår, hans svettiga ivriga händer som hårt klämde om mina stackars bröst. Jag kände mig som en ko som mjölkades. Han var nog inte så erfaren med tjejer som han lät påskina, lille Tommy. En vecka senare försökte han knäppa upp mina byxor men jag knuffade bort honom. Då sa han att han som man hade vissa behov och att det minsann fanns andra tjejer som ställde upp om inte jag gjorde det. Och då gjorde jag något som jag myser åt än idag. Jag tittade honom rakt i ögonen och sa "Men gå och stick in din lilla snopp i någon annan då, det skiter väl jag i". Så lite tuff var jag ändå som ung! Synd att jag träffade Hans sen. Han dödade allt det där inom mig. Jag undrar vad Tommy gör idag och om han har lärt sig att smeka en kvinnas bröst, ja det undrar jag faktiskt.

/Kerstin Billioth

Skillnaden mellan Mikael och Michael

Jag vet inte men jag känner mig besviken på Mikael. Han är ju alltid så bra på dramaten och jag blev djupt engagerad av den danska filmen Dag och natt där Mikael i sin karaktär verkligen levde ut manlig ångest, sexuell som existentiell. Men jag mår nästan illa av den där nedriga Gunvaldkaraktären. Varje söndag. Nej, skäms på dig, Mikael, nu får det vara slut på girigheten tycker jag. Ge upp Beck och satsa på dig själv. Då tycker jag att Michael har klarat sig mycket bättre. Man fick ju först upp ögonen för honom i komedin Tillsammans men såg hans storhet i Noréns Detaljer och sedan i Den bästa av mödrar. Han har något sorgligt och gulligt över sig på samma gång som tilltalar mig. Och även om det kändes lite genant på något vis så tyckte jag också väldigt mycket om Så som i himmelen. Tänk på slutet när blodet rinner ner för Michaels kinder. Hans smärtsamma men ändå lyckliga uttryck då den utvecklingstörde pojken sätter igång hela kören och hela salongen i en meditativ sång. Det var vackert. Jag är nu lite sugen på att hyra den nya filmen Underbara älskade och så läste jag att han ska göra en viktig och angelägen film om militärkuppen 1973 i Chile. Där ligger Persbrandt i lä. Men han kanske inte är riktigt lika bildad som Michael.

/Kerstin Aderup

Bag-in-box

Bag-in-box är min favorituppfinning. En flaska vin tar ju slut så fort. När jag och Kerstin delar på en flaska vin är vi alltid frustrerade efteråt. Idag har jag handlat en bag-in-box. Den står och lyser på diskbänken. Snart ska jag ta mig ett glas. Till det ska jag äta kräftstjärtar. Jag älskar små söta kräftstjärtar nästan lika mycket som jag älskar små söta stjärtar på män.

/Kerstin Billioth