Så gott som nöjd?

Jag sitter här på min arbetsplats och funderar över alla chefer och deras topplöner. Det är svindlande när man läser om vilka summor vissa människor har att röra sig med varje månad. Själv är jag oerhört nöjd med min trevliga normala lön. Jag har min tvåa på Mariaberget, jag reser till varma länder åtminstone någon gång per år, jag äter och dricker gott, jag unnar mig att då och då låta nya tyger falla mot huden. Jag har allt jag behöver. Möjligen skulle jag vilja ha ett ökat sexualliv men det kan jag ju herregud knappast köpa mig till, det vore väldigt olämpligt.

Jag försöker verkligen låta bli att ligga med Arne eftersom jag vet att det är mer än sex för honom, men det är så svårt. Här finns en man som avgudar varje millimeter av min kropp (även min hjärna men det bryr jag mig inte så mycket om i detta sammanhang), som uppvaktar och tillfredsställer med en hundvalps iver. Hur ska jag kunna stå emot? För att inte såra honom. Hur ofta har män inte sårat mig på liknande vis? Hur många av mina väninnor har inte sårats av män på liknande vis? Kanske borde jag inte straffa Arne för andra mäns synder men jag har stor lust att göra det. Är jag mycket ond?

/Kerstin Billioth

Let's dance

Jag tycker det var tråkigt att Magdalena Graaf fick en blödning i hjärnan och var tvungen att avbryta sin medverkan i "Let's dance". Jag följer ju programmet mest på grund av den enormt stilige Daniel da Silva som var hennes partner i år. Han påminner om italienaren jag låg med när jag var otrogen mot Hans.

Det är sexigt med män som kan dansa, män som vågar vicka på höfterna och bjuda på sig själva. Min fd man Hans ville aldrig dansa, inte ens bugg. En enda gång såg jag honom dansa. Eller ja, försöka dansa. Det var en kräftskiva ute på en av hans läkarkollegors sommarställe. Hans blev för ovanlighetens skull berusad och då var det som att hela hans stela person blev alldeles suddig i konturerna. Det strama ansiktet slappnade av och blev mjukt på ett nästan kvinnligt vis. Sedan följde kroppen med, det ryckiga och korrekta var som bortblåst. Plötsligt svepte han långsamt med armarna, fick svikt i knäna och stod där svajande med en liten kräfthatt på huvudet. Han rörde aldrig på fötterna men han gungade. Jag har aldrig vare sig tidigare eller senare sett honom så mjuk. Till och med när vi älskade med varandra var han stel och ryckig. Jag kände det alltid som att jag var en patient på operationsbordet, något som skulle "åtgärdas". Daniel da Silva ser ut som en man som ser annorlunda på "att leka doktor".

/Kerstin Billioth

Bloggstiltje

Jag har nu bestämt mig för att börja skriva oftare, även när jag känner mig tom eller har vallningar. Det måste bli ändring. Denna blogg är min ventil, mitt andningshål, mina ärligaste sida - den är naken, den förlöser mig. Varför vänder jag den då ryggen? Det är mycket underligt. Jag har läst en del om medveten närvaro på sista tiden. Jag har också försökt mig på en roman av Anders Paulrud, men den ville inte greppa tag om mig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att använda ordet "knulla" som han plötsligt gör ibland. Det är väl i grövsta laget?

P.S. Jag har legat (knullat?) med Arne igen. Tre gånger sedan sist.

/Kerstin Billioth