Ett nytt år, ett vitt papper

Hemma igen. Jag går runt i denna grå gröt med solbränt skinn. Med rytmer i blodet. Easyman kysste mig sista kvällen i Gambia. Försiktigt. Hans läppar var så stora och sensuella och det var som att sjunka ner i ett mörkt varmt hav. Jag ville inte åter spräcka ytan. Men nu är den spräckt. Jag går här på Stockholms tomma kalla gator. Det är nyårsafton och jag gör upp en lista i huvudet. Nyårslöften vill jag inte kalla det, men det är väl något ditåt. Jag måste se till att Kerstin får börja hos den där gestaltterapeuten som jag var hos strax efter skilsmässan från Hans. Hon förstod mig verkligen. Plockade fram färger och papper och så fick jag måla. Det gick trögt i början men sen blev allt tydligt. Jag målade mörker, mörker, mörker, svart, mörkblått, pariserblau. Men så i mitten av ett papper stod plötsligt en cello och lyste vit. Jag spelade cello i tonåren. Varför slutade jag? Jag minns inte. Jag grät och terapeuten höll om mig. Hon luktade gott, nästan som min mor. Jag ska fråga Lena eller Lisbeth om de vill börja på en cellokurs med mig i vår. Kerstin har så mycket. Jag minns att jag kände mig så mäktig med instrumentet mellan benen. Lutat mot mig som en danskavaljer, hur vi kom överens, liksom älskade oss igenom tonerna. När jag slutade med cellon slutade jag att ha makten över mig själv. Maktlös kastade jag mig ut i livet, och i armarna på Hans. Men jag tror att alla får en andra chans. 2007 ska bli min.

/Kerstin Billioth

Endast tomten är vaken

Jodå, julen gick jättebra, i alla fall till en början. Tror jag i alla fall. Vi åt skinka och sill och julgröt. Vi pratade inte så mycket under själva jullunchen. Ulrika och Göran var förfärligt tysta. Jag försökte babbla på om saker och ting. När jag sa att jag tänkte bli konstnär stirrade Göran på mig argt. Ulrika bara gapade, sedan reste hon sig från bordet och så skulle hon gå ut och träffa några vänner och dela ut mat till hemlösa. Jag hörde hur hon skrek något och smällde igen dörren. Jag trodde vi skulle fira julen ihop, men det ville hon väl inte. Det kanske var lite spänd stämmning, med tanke på skilsmässan och så. Göran och jag sa inte mycket till varandra. Konstigt nog fick jag en känsla av att vi båda skulle vilja ligga med varandra, en sista gång. Men icke, plötsligt hade han somnat. Vid matbordet. Han var ju väldigt full förståss. Ja, och där satt jag ensam. Jag satte på en gammal video med Julio Inglesias. Det kände juligt på något sätt. Jag tog en taxi hem och blev avsläppt nere vid Mariatorget och gick upp för kullerstenen i det blaskiga vädret. Kerstin, du kan inte ana vad jag saknar dig.

/Kerstin Aderup

Smekt av solen

Ohiiiiiiiiiiiiiii! Jag befinner mig mitt i ett lyckorus! Jag brinner! Fräknarna slår ut som blomblad över huden. Till och med mina läppar är fräkniga! Jag har hittat ett internetcafé här i Banjul, men jag hinner inte skriva så långt. Allt är underbart! Har precis druckit en kopp sött kaffe. Alla smaker blir liksom starkare här. Alla färger är starkare (till och med mina självskapade morgon-orgasmer är starkare hihi). Jag har köpt några vackra träskulpturer som jag knappt kan vänta på att få visa för Kerstin, Lena och Lisbeth när jag kommer hem! Nere vid stranden arbetar en ung man som kallar sig Easyman. Jag tror inte det är hans riktiga namn. Han vet precis hur nära havet jag tycker om att ha min solstol och han verkar veta att jag vill ha en drink innan jag själv vet det. Hans kropp är som en staty av brons. Jag smygtittar på hans fasta stjärt genom solglasögonen. Havet är ljummet. Jag har aldrig känt mig hetare.

/Kerstin Billioth

Resfeber!

Tjoho! Nu bär det av! Ikväll reser jag till Banjul, Gambia! Hans ringde igår och frågade om jag ville komma över på julafton. Ha ha! Ni må tro att jag njöt när jag talade om för honom att jag minsann bokat en resa! "Med vem ska du åka?" frågade han med illa dold svartsjuka i rösten. "Jag reser SJÄLV!" sa jag. JAG RESER SJÄLV! JAG GÖR PÅ MITT SÄTT! Det ska bli så underbart. Sol, hav, trummor och god litteratur. Jag har köpt "Montecore" av den där rasande vackre ynglingen Jonas Hassen Khemiri och Bodil Malmstens senaste. Jag respekterar Bodil Malmsten väldigt mycket. Hon är modig. Hon bröt upp och flyttade till en liten by i Frankrike, antagligen kvävde det här stela landet henne. Själv ska jag bara vara borta en vecka, men jag känner mig ändå lite som Bodil Malmsten. Jag känner att jag har vind i seglen. Mina händer lagar inga fler köttbullar eller julskinkor. Mina fingrar ska röra vid något osvenskt.

/Kerstin Billioth

Regina Lund

Jag läste en artikel om Regina Lund. Hon är förskräcklig. Var det inte hon som döpte sig själv i blåbärssoppa för några år sedan? Det är väl ändå inte konst? Hon sa att Joakim Thåström förstod henne. Tur att någon gör det. Blufferska!

/Kerstin Billioth

Jag har nu sjukskrivit mig

Ja, det var lika bra. Jag struntar i att jobba undan och skriva allt det där för att kunna göra rent hus innan det nya kalenderåret. Jag har lämnat mitt rum i ett enda kaos. Någon annan får städa. Ta in Lars Nittve, Staffan Waldemar Holm, eller någon annan drake i kulturetablissemanget. Låt dem rensa i mina kartonger och lådor. Kerstin har städat färdigt. Lagom till att sjukskrivningen går ut har jag semester. Brrrra. Jag tänker fira med Ulrika och Göran i Stuvsta. Jag står inte ut med tanken att Göran ska sitta där själv. Jag tror att det kan bli bra. Ulrika undrade vad jag önskade mig. Kerstin B, den tokan, tycker att jag ska önska mig en dildo, men herregud, det är väl ändå lite magstarkt. Det är ju ändå jul. Nej, jag skla nog önska mig något anständigt istället. Orhan Pamuk kanske. Han är en stilig karl. Jag önskar mig den boken av Göran.

/Kerstin Aderup

Vackra pojkar, vackra män - inget att ångra!

Inatt drömde jag så underligt. Så erotiskt och starkt, med en känsla av röd sammet. Jag drömde om Rikard Wolff. Och i min dröm var han långt ifrån homosexuell. Jag tror att vi älskade, fast ibland var det som att han blev Patrik. Det jag minns starkast från drömmen är Rikards heta andedräkt strax intill örat och hur han sjunger... Edith Piaf... "Non, rien de rien... Non, je ne regrette rien, ni le bien qu'on m'a fait, ni le mal tout ça m'est bien égal!". När jag vaknade kände jag mig stark och tom på samma gång.

/Kerstin Billioth

Arrrrrrghghhh

Idag vet jag inte vad som tog åt mig. Jag bara slet ner gamla foton från väggen och började måla. Jag sprätte färg som han den där Jackson Pollock. Rött, svart, blått om vartannat. Jag skrek och spelade rockmusik på hög volym. Kanske var jag inspirerad av rockens kvinnor, vad vet jag. Jag drog ner rullgardinerna i sovrummet, smetade in mig själv i färg och gjorde tryck på rulgardinen med mina kroppsdelar. det var inte klokt, där var jag utan kläder och gardiner mitt på blanka dagen. Jag blev så inspirerad. Och nu har jag satt upp målningarna över hela lägenheten. Undra just om jag inte ska gå ner till café Agueli och höra om jag kan ställa ut där. Jag orkar inte vara administrativ assistent på kulturrådet längre. Jag vill bli något riktigt. Jag vill bli konstnär.

/Kerstin Aderup

Utbränd Kerstin

Jag tror att jag gått in i väggen! Jag orkar ingenting, luften har fullständigt gått ur mig! Jag skulle följt med några på jobbet på "Rockens kvinnor" på Scalateatern ikväll, men jag känner, trots följande programförklaring, att jag måste åka hem och lägga mig i badet och smutta på ett glas vin istället:

"Rocken är männens värld, bara några få kvinnor släpps in. I denna föreställning tas kvinnans roll på fullt allvar i en värld som annars nästan helt styrs av männen."

/Kerstin Aderup

Nästan som Marlon

Ikväll var jag och såg "Linje Lusta" tillsammans med min nya väninna Lisbeth. Hon gick på samma keramikkurs som jag och det känns så roligt att vi fortsatt umgås fast den är slut. Hon var naturligtvis väldigt nyfiken på vad som hänt med Patrik. Jag blev alldeles röd och varm när jag bjöd henne på några små inte alltför intima detaljer (ja, han hade fast stjärt!). Lisbeth verkar sitta fast i sitt äktenskap. Det var i alla fall roligt att komma iväg på teater. Han som spelar Stanley har ju i recensioner fått en del kritik för att inte vara i närheten av Marlon Brandos osande sprängande sexuella dragningskraft. Det håller jag inte helt med om. Den unge mannen (han heter något så där kittlande latinamerikanskt, Fransisco någonting) är ingen Marlon Brando men nog duger han åt Kerstin! Nog pirrade det till i den här damen när Fransisco och hans sammetsögon intog scenen! Däremot har jag inte mycket till övers för den där Helena Bergström. Det har jag aldrig haft. När hon spelar i sin makes filmer bölar hon mest och i den här uppsättningen tycker jag att hon spelar över. På något vis känns hon vulgär. Tacka vet jag Vivien Leigh! Eller Elizabeth Taylor i "Katt på hett plåttak"! Åh, vad jag och min storasyster försökte se ut som "Maggie the cat" när vi var tonåringar!

/Kerstin Billioth

Avtryck

Dygnets alla timmar tänker jag på Patrik! Om jag sluter ögonen känner jag hur hans fingertoppar dansar över min hud. De dansar salsa.

/Kerstin Billioth

Ner med Kungen (hihi)!

Jag läste precis att prinsessan Lilian inte ska få gå på Nobelfesten i år. Jag har några väninnor som är rojalister. De bänkar sig framför teven när "Grattis Victoria" och "Året med kungafamiljen" visas. Jag avskyr kungahuset i smyg! Jag betalar till och med in pengar till republikanska föreningen varje år! Jag har fått ett diplom illustrerat av Carl Johan De Geer. Det är färgglatt. Jag minns den där roliga tidningen han startade i slutet av 60-talet, "Puss". Den gillade inte heller Hans. Ibland undrar jag om vi egentligen hade något gemensamt. Jag känner stor gemenskap med Sonja Åkesson som vad jag minns skrev i "Puss". Det känns som om dikten "Äktenskapsfrågan" handlar om Hans: "Vit man inte tåla slarv. Vit man inte tåla stekad mat. Vit man inte tåla dum mening. Vit man får stora anfall". Vilken kvinna! Vilken förebild! Jag borde gå med i Sonja Åkesson-sällskapet!

/Kerstin Billioth

Tomheten

Jag var förbi Blås och knåda idag. Jag kände ingenting. Jag brukar ju tycka det är så mysigt att gå omkring och titta på alla vackra saker. Jag tog sedan bussen ner till Svenskt tenn. Jag kände mig lika tom där också. Jag promenerade hem och när jag tittade in genom skyltfönstret på Bukowsiks blev jag något berörd, men inte mycket. Vad är det som händer med mig? Jag ska nog lyda Gunilla på Reimers råd och gå i gestaltterapi. Får slå i gula sidorna i morgon.

/Kerstin Aderup

Systerskap!

Kära Kerstin! Kan JAG så kan DU, min syster!

/Kerstin Billioth

Led mig

Kära vackra fina Kerstin. Jag blir så glad för din skull! Patrik! det är ju inte klokt vad härligt! Du bara bubblar över av livsglädje! Själv känner jag mig så sliten och skör. Jag måste få hjälp ut ur mörkret. Jag behöver leva på riktigt. Inte bara gå omkring och fundera på att leva och prata om att leva, skriva om att leva! Hjälp mig kära Kerstin, hjälp mig.

/Kerstin Aderup

En kväll att lägga i guldask

Jag sitter här rödflammig i ansiktet och vet knappt om jag vågar eller KAN skriva om det som har hänt ikväll. Det är för overkligt, för... underbart. Ikväll var det alltså terminsavslutning på keramikkursen. Patrik, keramikläraren, var alldeles särskilt vacker ikväll. Vissa säger att män inte kan vara vackra, att det är kvinnor som är vackra medan män är snygga, men jag håller inte med om det. Patrik skulle jag egentligen inte kunna beskriva som något annat än just vacker. Han liksom skimrar. Jag kände mig orolig ju närmare vi kom slutet, tanken på att aldrig mer få se honom gjorde fysiskt ont i kroppen! Jag vet inte var mitt mod kom ifrån men när vi var klara och de andra kursdeltagarna droppade av en efter en dröjde jag mig kvar och till slut var det bara jag och Patrik. Han log mot mig och frågade om jag var nöjd med kursen. Jag var alldeles torr i munnen! "Jag tyckte mycket om kursen... och jag tycker mycket om dig" sa jag. Jag förstår inte hur jag vågade! Patrik stannade upp mitt i en rörelse och tittade lite frågande på mig, men på ett nyfiket vis, inte alls avvisande. "Jag tycker att du är en underbar lärare och en mycket vacker man... det tycker säkert din fru också" sa jag. "Jag har ingen fru", sa han. Vi stod där tysta ett tag. Jag tror han rodnade en smula! Sen gick allt fort. Hans hand i mitt ansikte. Den smekte långsamt min hud som vore jag en vacker vas av lera som han ville forma, skapa, få att leva i sina händer. Doften av rakvatten, skäggstubb som kittlade mot halsen. Vi älskade där och då. Vi älskade! Jag har älskat med PATRIK! Mannen jag fantiserat om hela hösten! Han har sett mig, lekt kurragömma i mina hemliga rum! Jag känner mig som ett öppet sår, jag pulserar, jag lever, vibrerar, finns, hela mitt väsen är uppfyllt av hans! Jag önskar bara att jag haft det här modet när jag var ung. Tänk vad mycket sköna ögonblick jag förlorat på grund av feghet! Alla bortkastade år med Hans och hans bovetegröt!

/Kerstin Billioth (vimmelkantig!)

Städdag

Jag har städat hela lägenheten i dag. Rensat bort gammalt skräp. Ja, jag har ju inte bott här så länge, jag flyttade ju in här uppe på Mariaberget i juni, men jag har ju tagit med mig så mycket skräp. Det luktar illa om allt på något sätt. Men när jag satt där på golvet hittade jag ett gammal flaska port som jag köpte för 20 år sedan. Jag slutade genast att städa. Jag drack upp hela flaskan själv och under tiden svepte jag om mig ett tyg jag köpt i Zimbabve, sedan dansade jag till filmmusiken till filmen pianot om ni minns den. Ni vet det där vilda pianostycket. Jag satte den på repeat på min nya stereo och dansade och dansade. Klockan var väl 13.00 någonting. Jag virvlade omkring på parketten tills jag blev yr och lite illamående. Jag tog en valium och somnade och nu vaknade jag. Klockan är 23.21. Jag känner mig så otäckt klar i huvudet. Jag kommer nog var uppe ett tag. Jag ska nog gå ner i grovsoprummet med en hel del. Måste plocka undan här, det ser för hemskt ut. Vilken märklig dag.

/Kerstin Aderup

Ögongodis på julmarknad

Jag och Lena tog en lång promenad ut till Konstfacks julmarknad idag. Oj, vad mycket folk! De är så duktiga ungdomarna och det var gott om ögongodis inte bara bland alla vackra smycken med spännande design... inte visste jag att det fanns så många vackra unga män som gick på konstskola! Men jag måste erkänna att det fanns saker jag inte förstod mig på, tavlor och porslinsbroscher med underliv som motiv? Ska det kallas konst? Nej, tacka vet jag Ernst Billgren! Men en julklapp hittade jag (läs inte vidare nu Kerstin Aderup!). Det fanns så tokiga roliga disktrasor med den där Hollywood-snyggingen Brad Pitt på! Ångrar att jag inte köpte en till mig själv! Då hade det blivit ett sant nöje att torka diskbänken i fortsättningen!

/Kerstin Billioth

Nattlig tunnelbanefärd

Jag gjorde misstaget att ta tunnelbanan hem igår natt (ja, den här damen var ute till 00.30!). Jag brukar föredra att promenera hem till Mariaberget, men det duggregnade och jag har ju precis varit och fått håret färgat. Inte visste jag att det var så, ja rent ut sagt svinigt i tunnelbanan på nätterna. Mitt i vagnen hade någon kastat upp! Överallt låg sönderrivna gratistidningar och ölburkar. Ett ungt berusat par bredvid mig satt och matade varandra med citroner och myntablad. Jag minns inte alls att det var sådär när jag var ung. Visst rökte jag hasch några gånger, men aldrig att vi betedde oss sådär. Haha, vad sur Hans blev när han kom på mig med att röka hasch! Han var ju läkarstuderande på den tiden. "Kerstin, vi är ju förlovade!" skrek han. Som att det hade något med saken att göra. Imorgon är det kursavslutning på keramiken... jag funderar på att ta med mig en påse hembakta lussekatter till Patrik (keramikläraren hihi), men det kanske är larvigt. Vi får se! Dagsformen avgör!

/Kerstin Billioth

Göran inreder

Jag önskar att jag kunde sluta att tänka på Göran. Jag måste börja tänka på något annat. Det måste bli ett slut. Tänk att han bor kvar i radhuset i Stuvsta. Jag måste få honom att sluta ringa mig om minsta lilla. I går undrade han var ryamattan var någonstans. Han vill kanske göra det lite vinterbonat. Det är ju bra förståss.

/Kerstin Aderup

In vino veritas!

Det är lördagkväll och jag och Lena ska gå ut och dricka vin! Jag förstår inte hur jag kunde sitta hemma och vänta alla de där åren med Hans! Jag förstod ingenting! Så NAIV! Jag trodde att det var sådär livet skulle vara. Om han bara låg snarkande bredvid mig på natten och det luktade nybakt i köket så var allt som det skulle. Herregud, tur att jag var otrogen! Annars hade jag väl inte upplevt en orgasm tillsammans med en man än idag! Jag minns hans blick när jag berättade. Han såg inte alls ledsen eller arg ut, bara oerhört förvånad! Den ynkryggen! Doktor Billioth! Bedragen! Ojoj, nu måste jag rusa!

/Kerstin Billioth

Thorsten, vad tänker du på?

Jag tänker ofta på Thorsten Flinck. Han är stark men ändå så sårbar. Han är en konstnär. Jag känner samhörighet med honom trots att vi lever så olika liv. Jag tänker ofta och undrar hur han hade det som barn. Jag önskar att jag kunde hjälpa honom på något sätt. Jag tror att vi skulle kunna hjälpa varandra. Han är fisk tror jag, både konstnärlig och känslig.

/Kerstin Aderup