Ett nytt år, ett vitt papper

Hemma igen. Jag går runt i denna grå gröt med solbränt skinn. Med rytmer i blodet. Easyman kysste mig sista kvällen i Gambia. Försiktigt. Hans läppar var så stora och sensuella och det var som att sjunka ner i ett mörkt varmt hav. Jag ville inte åter spräcka ytan. Men nu är den spräckt. Jag går här på Stockholms tomma kalla gator. Det är nyårsafton och jag gör upp en lista i huvudet. Nyårslöften vill jag inte kalla det, men det är väl något ditåt. Jag måste se till att Kerstin får börja hos den där gestaltterapeuten som jag var hos strax efter skilsmässan från Hans. Hon förstod mig verkligen. Plockade fram färger och papper och så fick jag måla. Det gick trögt i början men sen blev allt tydligt. Jag målade mörker, mörker, mörker, svart, mörkblått, pariserblau. Men så i mitten av ett papper stod plötsligt en cello och lyste vit. Jag spelade cello i tonåren. Varför slutade jag? Jag minns inte. Jag grät och terapeuten höll om mig. Hon luktade gott, nästan som min mor. Jag ska fråga Lena eller Lisbeth om de vill börja på en cellokurs med mig i vår. Kerstin har så mycket. Jag minns att jag kände mig så mäktig med instrumentet mellan benen. Lutat mot mig som en danskavaljer, hur vi kom överens, liksom älskade oss igenom tonerna. När jag slutade med cellon slutade jag att ha makten över mig själv. Maktlös kastade jag mig ut i livet, och i armarna på Hans. Men jag tror att alla får en andra chans. 2007 ska bli min.

/Kerstin Billioth