Korvkyssar i natten

Ja, Jesus, vilken nyårsnatt det blev! Det där stället Big Ben har jag aldrig varit på förut, men det var livat värre! Jag kände mig inte ett dugg gammal trots att jag och Kerstin höjde medelåldern rejält där inne! Ja... jag måste väl fylla i historien lite... Den här Steken (Easyman, Steken... kan jag inte längre träffa män med vanliga namn?) var verkligen som Kerstin beskrev honom. Oborstad och sjavig. Inget visste han om kultur. Jag frågade om han hade läst någon av årets Augustprisnominerade, men då bara stirrade han på mig med halvöppen mun och mumlade "läst... läst... va?" Men på något sätt drogs jag ändå till honom. Han hade så vackra ögon i det där illa rakade ansiktet och under den där smutsiga luggen. Hans hand var så stor om ölsejdeln. Mörkt krusigt hår virvlade fram över handryggen. Jag berättade att vi hade en blogg och då påstod han att han och Uffe också hade en! Blåmärke hette den har jag för mig. Den där Uffe tycker jag var riktigt trevlig. Han hade något sorgset över sig. När vi dansade hemma hos Kerstin märkte jag till min förtjusning att Steken faktiskt hade viss fallenhet för dans. Han dansade tätt mot mig och jag reagerade på att jag kände hans kön mot ryggslutet vid ett par tillfällen. Hans stora händer landade på mina höfter som kan sin salsa. Jag var upphetsad! Då började han skrika om att han var hungrig och innan jag visste ordet av stod vi nere vid korvkiosken. Han köpte en korv till mig och tre till sig själv. Det krävs nog mycket för att hålla den där kroppen igång. Jag hade bara kommit halvvägs in på min korv när han var klar med sina tre. "Får jag smaka på din?" sa han och log så de där blågrå ögonen gnistrade som näckrosdammar. Sen var vi som Lady och Lufsen! Vi åt av korven från varsitt håll tills våra munnar möttes! Mitt där på Mariatorget ackompanjerade av enstaka smällande raketer på avstånd. Hans tunga kom tjock och hungrig in i min mun, som vore jag en fjärde korv. "Nu går vi upp till mig, Steken!" sa jag bestämt och så blev det. Redan i trapphuset började han smeka mina lår under den färggranna kjolen jag köpte i Gambia. Vi hann inte till sängen. Han tog mig på hallgolvet. Det var djuriskt. Han var så stor över mig och inuti mig. Herregud, vad jag kände mig levande. Sedan somnade han förstås direkt och jag fick ruska honom ett bra tag innan jag fick honom att gå in och lägga sig i sängen. Jag var lika klarvaken som Kerstin! Vi pratade i timmar! Vilken fantastisk väninna hon är. Jag är så lycklig för hennes skull! Jag börjar verkligen få smak på det här med yngre män. Eller ja, det har jag väl alltid haft, men nu funderar jag inte bara på det, nu GÖR jag det!

/Kerstin Billioth

Nytt år, ny kraft

Nu måste nog jag och Kerstin ta bladet från munnen och berätta om vår förlösande nyårsafton. Vi började med att äta en trerättersmiddag på Folkoperan. Det vara bara Kerstin och jag. Det var så mysigt att rå om varandra nu när hon varit bortrest och jag haft en så märklig jul. Vi skrattade och grät om vartannat. Det var så mycket att avhandla. Hennes möte med Easyman och mitt sjuka gamla förhållande. Vi avhandlade livets vedermödor, vårt begynnande konstnärskap, vårkollektionen hos Gudrun, Jonas Hassan Khemiris vackara anletsdrag etc. Folkoperan stängde men vi kände att livet var för roligt för att vandra hemåt. Vi gick till Big Ben på Folkungagatan. Det var ganska fullt där, men vi lyckades slå oss ner hos två unga män. Uffe och Steken presenterade de sig som. Som vi skrattde åt det jag och Kerstin. De var visst i 30 årsåldern och verkade då inte så värst bildade och vältaliga, men Uffe kunde konsten att dra en fräckis och Steken var den där tysta svåra vackra obortsade typen med en underbar stark och manlig kroppshydda. Åh, som vi drack. Uffe och Steken bjöd på bailes vi bjöd dem på whiskey. Timmarna försvann och innan vi visste ordet av satt vi allihop hemma i mitt kök och drack årgångsvin. Vi satte på en gammal beatlesskiva på högsta volym. Jag och Uffe började dansa tätare och tätare och jag kommer ihåg att jag tänkte: "Vad gör jag? Vad händer? Han är så ung." Jag och Kerstin tittade på varandra någon gång där på nattkröken i samförstånd. "Tonights the night!" Mitt under allsången till "All you need is love" skrek plöstlig Steken att han var hungrig och stirrade stint på Kerstin B. Hon nickade och de försvann iväg till någon korvmoj. Jag hade ju bara bönor och rökt lax hemma. Och det som hände när det gått är nästan obeskrivligt. Uffe fångade in mig i sin famn. Jag, en vilsen men stark kvinna på 50+ fick en erotisk kick och bara gav och tog, gav och tog, gav och tog. Jag vet inte ur länge det pågick, men jag glömde tid och rum, vem jag var, vem han var. Jag var här och nu, inget igår, inget i morgon. Jag kände den explosion som jag aldrig känt förut. Uffe såg mig i ögonen och sa att jag var så mycket kvinna och att han blev tokig av att ta i mig. Vi låg länge i sängen efteråt och Uffe somnade men jag var klarvaken. Jag smög ut på balkongen i trapphuset och det dröjde inte länge förrän Kerstin hittade dit. Vi satt där i varsin korgstol (Kerstin gick in och hämtade stolsdynor för att göra det bekvämt) Vi rökte cigarr och sippade på portvin. Vi sa inte mycket, vi log, skrattde, andades. Ett nytt år har tagit sin början. En ny tid. En ny era.

/Kerstin Aderup

Ett nytt år, ett vitt papper

Hemma igen. Jag går runt i denna grå gröt med solbränt skinn. Med rytmer i blodet. Easyman kysste mig sista kvällen i Gambia. Försiktigt. Hans läppar var så stora och sensuella och det var som att sjunka ner i ett mörkt varmt hav. Jag ville inte åter spräcka ytan. Men nu är den spräckt. Jag går här på Stockholms tomma kalla gator. Det är nyårsafton och jag gör upp en lista i huvudet. Nyårslöften vill jag inte kalla det, men det är väl något ditåt. Jag måste se till att Kerstin får börja hos den där gestaltterapeuten som jag var hos strax efter skilsmässan från Hans. Hon förstod mig verkligen. Plockade fram färger och papper och så fick jag måla. Det gick trögt i början men sen blev allt tydligt. Jag målade mörker, mörker, mörker, svart, mörkblått, pariserblau. Men så i mitten av ett papper stod plötsligt en cello och lyste vit. Jag spelade cello i tonåren. Varför slutade jag? Jag minns inte. Jag grät och terapeuten höll om mig. Hon luktade gott, nästan som min mor. Jag ska fråga Lena eller Lisbeth om de vill börja på en cellokurs med mig i vår. Kerstin har så mycket. Jag minns att jag kände mig så mäktig med instrumentet mellan benen. Lutat mot mig som en danskavaljer, hur vi kom överens, liksom älskade oss igenom tonerna. När jag slutade med cellon slutade jag att ha makten över mig själv. Maktlös kastade jag mig ut i livet, och i armarna på Hans. Men jag tror att alla får en andra chans. 2007 ska bli min.

/Kerstin Billioth