En kväll att lägga i guldask

Jag sitter här rödflammig i ansiktet och vet knappt om jag vågar eller KAN skriva om det som har hänt ikväll. Det är för overkligt, för... underbart. Ikväll var det alltså terminsavslutning på keramikkursen. Patrik, keramikläraren, var alldeles särskilt vacker ikväll. Vissa säger att män inte kan vara vackra, att det är kvinnor som är vackra medan män är snygga, men jag håller inte med om det. Patrik skulle jag egentligen inte kunna beskriva som något annat än just vacker. Han liksom skimrar. Jag kände mig orolig ju närmare vi kom slutet, tanken på att aldrig mer få se honom gjorde fysiskt ont i kroppen! Jag vet inte var mitt mod kom ifrån men när vi var klara och de andra kursdeltagarna droppade av en efter en dröjde jag mig kvar och till slut var det bara jag och Patrik. Han log mot mig och frågade om jag var nöjd med kursen. Jag var alldeles torr i munnen! "Jag tyckte mycket om kursen... och jag tycker mycket om dig" sa jag. Jag förstår inte hur jag vågade! Patrik stannade upp mitt i en rörelse och tittade lite frågande på mig, men på ett nyfiket vis, inte alls avvisande. "Jag tycker att du är en underbar lärare och en mycket vacker man... det tycker säkert din fru också" sa jag. "Jag har ingen fru", sa han. Vi stod där tysta ett tag. Jag tror han rodnade en smula! Sen gick allt fort. Hans hand i mitt ansikte. Den smekte långsamt min hud som vore jag en vacker vas av lera som han ville forma, skapa, få att leva i sina händer. Doften av rakvatten, skäggstubb som kittlade mot halsen. Vi älskade där och då. Vi älskade! Jag har älskat med PATRIK! Mannen jag fantiserat om hela hösten! Han har sett mig, lekt kurragömma i mina hemliga rum! Jag känner mig som ett öppet sår, jag pulserar, jag lever, vibrerar, finns, hela mitt väsen är uppfyllt av hans! Jag önskar bara att jag haft det här modet när jag var ung. Tänk vad mycket sköna ögonblick jag förlorat på grund av feghet! Alla bortkastade år med Hans och hans bovetegröt!

/Kerstin Billioth (vimmelkantig!)