Åskväder och ett brustet hjärta

Jag ÄLSKAR åska. Jag drog med mig min kollega Majken ut i regnet i förmiddags. ”Bred ut armarna, vänd ansiktet mot himlen, Majken!” sa jag. Med viss tveksamhet i rörelserna lydde hon mig. ”Känn kraften, Majken!” ropade jag. Efteråt var vi blöta men jag tror Majken var lite gladare än innan. Hon är alldeles förstörd lilla Majken eftersom hennes pojkvän gjort slut. Majken hade tänkt ”detta är den rätte!” och börjat planera för familjeliv när han plötsligt berättat att han legat med en hallåa på TV4. Majken längtar vansinnigt efter att få barn och säger att hon vill strypa sina käcka väninnor som drar runt på barnvagnar. ”Åk till den där kliniken i Danmark och inseminera, vad ska du med en karl till, de bara kväver en” sa jag.

/Kerstin Billioth

En underbar helg. OBS! Mansfri!

Välkommen tillbaka till friheten min kära Kerstin!

I helgen har jag varit och hälsat på Lisbeth. Hon hyr en stuga i ett område där endast ensamstående kvinnor får hyra. Det var ett underbart ställe, små röda stugor låg utspridda precis vid vattnet. Jag hade med mig mitt fältstaffli så jag och Lisbeth stod i den lilla trädgården och målade och lyssnade på Rolling Stones. Egentligen kanske vi borde spelat något av Michael Jackson men det hade inte Lisbeth och jag har aldrig riktigt förstått mig på musiken. Jag älskade hans sätt att dansa dock! Jag minns att Kerstins dotter Ulrika hade posters med Michael i hela sitt rum när hon var tonåring. Att hon tjatade på Kerstin om att få åka till Neverland och träffa den där apan Bubbles.

Jag målade tre tavlor. En stor duk skvätte jag vilt på, målade med stora rörelser, blandade färger, målade över, tjockt, tjockt med färg. Jag kallar den ”Fontänorgasm”. Det har jag aldrig upplevt men jag tyckte det passade. Sedan lugnade jag mig och målade ett självporträtt. Det blev misslyckat. Jag ser tjock ut på målningen. Den tredje blev den mest intressanta. Jag märkte det inte under tiden jag målade, men den föreställer min mor. Hon står i vattenbrynet med ryggen vänd mot betraktaren, hon skuggar solen med handen. Jag kände igen henne på det stora päronformade födelsemärket i ryggslutet. Min mor var en vacker men kall kvinna. Hela mitt liv har jag längtat efter hennes beröring (har min terapeut sagt). Min mor var inte en sensuell kvinna. Förutom när hon rörde sig i vatten. Då var hon graciös, då var hon i sitt rätta element. Ryggsim, långa tag, ljudlöst. Min far var lika betagen som jag, vi stirrade på henne där hon gled fram likt en oåtkomlig svan som man inte vågade störa. Jag undrar om de låg med varandra mer än några enstaka gånger. Ja, vad dum jag är, det måste de förstås ha gjort. Jag är övertygad om att tavlan vill få mig att förstå något.

På morgonen gick vi till områdets bastu. Det var det härligaste jag varit med om sedan Arne gav mig tre orgasmer på raken för ett halvår sedan. Där satt vi, fem självständiga starka nakna kvinnor och diskuterade våra liv. Vi satt utanför bastun i flera timmar och njöt av varandras sällskap. En av kvinnorna sa att jag hade snygg figur.

/Kerstin Billioth

Telefonsamtal från Arne

A: Hej, min ros!
K: Hej Arne.
A: Kom över på en liten supé ikväll!
K: Nej men Arne, vi har ju paus.
A: Paus?
K: Ja, Arne. Paus.
A: Paus...
K: P-A-U-S
A: Paus...
K: Arne.
A: Kerstin!
K: Nu tycker jag att vi lägger på.
A: Du menar alltså att du vill ta en paus?
K: Vi har redan paus!
A: Paus!
K: Men Arne.
A (gråtfärdig): Paus!
K: Arne, nu måste jag lägga på.
A: Jag vill älska!
K: Arne, jag är på jobbet.
A: Kan jag komma dit?
K: Arne, nu lägger jag på.
A: Jaha.
K: Men Arne. Jag måste jobba nu.
A: Ja, ring mig ikväll då.
K: Nej, Arne
A: Pausen ja.
K: Precis Arne.
A: Då säger vi väl så.
K: Hejdå, Arne.
A: Farväl! (slänger på luren)

Herregud. Min kollega Majken satt och fnissade bakom sitt skrivbord under tiden samtalet pågick. Hon vet allt om min relation med Arne. Det är en söt flicka. Hon säger att hon önskar att hon är som jag när hon blir äldre. Hon "dejtar" en ung man som inte vill binda sig. Jag ser på Majken att hon blir sårad fast hon försöker spela tuff bakom sin kantiga mörka lugg. "Ta för dig av livet Majken" brukar jag säga.

/Kerstin Billioth

Fejkad orgasm

Det har givits ut en bok på temat fejkad orgasm. Det lustiga är att jag tror att Göran, min exman mot slutet sysslade med detta. Den var liksom halvhård och sedan grymtade han en stund och sedan drog han sig ur och gick snabbt in på toaletten, där han stannade en lång stund. Det var tyst inne på toaletten, som om han bara stod där inne och tittade sig själv i spegeln. Det kändes så snopet. Det fanns inga tecken på att han ejakulerat. Detta var såklart inget vi kunde prata om. Under en period fanns det ett paket med Viagra i toalettskåpet. Inte heller detta avhandlades. Skönt att det är över.

/Kerstin Aderup

Rätten att blogga

Jag läste en artikel om en kvinna som blev avskedad när hon bloggade på sin arbetsplats. Är det inte typiskt att det var just en kvinna? En kvinna som bejakar kreativiteten inom sig, nej, nej, stopp och belägg, här ska ej förspillas någon tid på "trams". Medan den manlige chefen säkert tar med affärsbekanta på porrklubb och betalar med företagskortet. Jag bloggar för det mesta hemma i min "skrivarlya" som jag inrett med lilaturkosa tyger och en inramad plansch med Rolling Stones-tungan. Men om jag får ett infall, känner ett behov, så bloggar jag självfallet på arbetstid. Jag gör det helt öppet. Om någon kollega ställer en fråga samtidigt som jag bloggar säger jag "Jag är upptagen!" och fortsätter att blogga. Jag bloggar när jag vill. Jag är en fri själ. Äntligen.

/Kerstin Billioth

Mansfri period

Jag orkar inte träffa Arne på ett tag. Jag måste vila från män. Vad är det för fel på män egentligen? Anders Eklund, Tito Beltran, Papa Dee. Jag mår illa. När Arne får sin utlösning kan jag inte låta bli att tänka på den stackars barnflickan som kände Titos "geggamoja" mellan benen. Är det sant det där med att män är djur och vandrande dildos? Min dildo verkar förresten ha fått fötter, den ligger inte kvar i den stora vackra sammetsasken från Indiska. Jag tror att Arne har gömt den, att han känner sig hotad av den. Den är rosa och har en liten kanin. Ja, i alla fall, överallt finns monster, det är så jag känner just nu. Jag tänker mig att alla män är som sinnessjuke Sigfrid på bröllopsnatten i Kerstin Thorvalls "När man skjuter arbetare". Frustande våldsamma varelser från en annan planet (Mars?). Ibland ser jag något glimma till i Arnes blick som skrämmer mig. Det är inte åtrå, det är något annat djuriskt. Skulle han kunna slå mig? Jag kan inte vara helt säker. Min förre man Hans slog mig aldrig. En gång när vi grälade brottade jag ner honom.

/Kerstin Billioth

Tankar för dagen

Idag när jag satt och fikade med en väninna började vi prata om primalskriket som var så populärt på 70-talet. Man ansåg att det var sunt att skrika ut sin ångest. Idag är väl inte det så vanligt kan man tänka sig, nu ska man ju tänka ut något smart sätt och sedan träna sig lycklig. Och ta hjälp av pocketböcker skriva av vuxna kvinnor i grön mysdress med rosa läppstift och illblont hår. Ja, den där Mia Törnblom. Hon har säkert en massa vettigt att säga, är säkert trevlig och man ska ju inte anmärka på utseende, men det känns inte rätt ändå på något sätt. Det känns fel.

Undrar var man kan skrika någonstans om man skulle vlja göra det? Folk tror väl inte att man skulle vara riktigt klok. Skriker man hemma stör man ju grannarna. Och jag bor ju mitt i stan, alla parker är ju fulla av joggare oc barnfamiljer. Ska man behöva resa bort för att få sinnesfrid?

/Kerstin Aderup

Frisläppt heter det

Min väninna Lena har gått in i väggen fullständigt och hon har ju ingen annan än mig sen hon lämnade den där bocken hon var gift med. Hon har börjat legat med karlar hit och dit tills en av dem tydligen fick reda på att hon träffade flera och kallade henne promiskuös. Det såg hon som en väckarklocka. Jag har aldrig tyckt om ordet promiskuös. Det låter som en sjukdom. Frisläppt brukar jag säga. Fri. Fri. Själv har jag tagit en paus från karlarna och ägnar mig åt att skriva poesi. Jag skriver mycket om naturen, jag känner mig nära den. Ibland får jag för mig att de prasslande löven vill säga mig något. För att inte tala om träden, vilka historier de måste bära på.

/Kerstin Billioth

Den lilla sparven och tomrummet

Jag var och såg filmen om Edith Piaf igår. Bredvid mig satt en kvinna i min egen ålder och grät så tårarna sprutade. När filmen var slut och de tände ljuset i salongen såg jag att hon var alldeles svartrandig av mascara i ansiktet. Själv kände jag mig märkligt tom. Oberörd och kall. Jag vet inte vad det är med mig. Jag har alltid blivit mycket gripen av Edith Piaf och när jag lämnade Hans lyssnade jag på Edith Piaf-skivor i veckor. Högsta volym! När Hans tjatade om att jag skulle komma tillbaka spelade jag in "Non, je ne regrette rien" på hans telefonsvarare. Idag försökte jag fylla mitt inre tomrum med konsumtion. Det fungerade utmärkt. Köpte dukar, penslar och akrylfärg och började måla av ett gammalt nakenfotografi som Hans tog på mig under vår bröllopsresa i Italien. Jag är ursnygg på bilden även om den är lite suddig. Hans var aldrig någon vidare fotograf.

/Kerstin Billioth

La Resistance

Där trodde man att man kunde vara en fri kvinna med ny kille. Pyttsan. Ulf Ulf Ulf är banne mig det enda jag tänkt på hela våren. När han började prata om att köpa radhus i Huddinge fick jag nog. Näe du. Den går jag inte på en gång til. Jag säger som Kerstin: "Det flyger 10 fåglar i skogen och de sjunger så vackert." Och så är jag fortfarande sjukskriven. Saken är den att jag har hittat en kvinnlig doktor i min egen ålder och hon tänker PRECIS som jag. Hon är också skild och har jobbat hårt hela sitt liv. Hon tycker verkligen att jag är värd att vara lite ledig. Ibland känns det som vi är med i motståndsrörelsen under 2:a världskriget när jag går på återbesök. I morgon ska jag dit igen. Tänkte ta med mig lite biskvier som jag bakat idag. Det blir mysigt.

/Kerstin Aderup

Kärlek- med måtta.

Jag vet inte hur jag ska göra med Uffe, eller Ulf som jag kallar honom. Han är som tokig i mig och ringer stup i kvarten. Vi sågs ju på nyår och sedan tänkte jag att han inte var något för mig och han hörde inte heller av sig. Men så sprang vi på varandra en kväll utanför Bullvinkels på Folkungagatan. Jag hade varit på Matkultur med min dotter och var på väg hem och han hade rumlat på krogen med någon arbetskamrat. Våra ögon möttes och plötsligt hade han följt med mig hem. Det var mysigt, men jag vill inte riktigt ses lika ofta som han verkar vilja. Jag blir alldeles generad när jag tänker på det. Jag vill träffa honom högst en gång i veckan och då ordentligt, men han vill ses varje dag. Huu så han tjatar. Han skulle verkligen behöva något att förkovra sig med. Jag kanske ska anmäla honom till en kurs i thailändsk matlagning. Jag ska prata med honom. Oj, nu ringer han igen, måste sluta.

/Kerstin Aderup

Arrrrrrghghhh

Idag vet jag inte vad som tog åt mig. Jag bara slet ner gamla foton från väggen och började måla. Jag sprätte färg som han den där Jackson Pollock. Rött, svart, blått om vartannat. Jag skrek och spelade rockmusik på hög volym. Kanske var jag inspirerad av rockens kvinnor, vad vet jag. Jag drog ner rullgardinerna i sovrummet, smetade in mig själv i färg och gjorde tryck på rulgardinen med mina kroppsdelar. det var inte klokt, där var jag utan kläder och gardiner mitt på blanka dagen. Jag blev så inspirerad. Och nu har jag satt upp målningarna över hela lägenheten. Undra just om jag inte ska gå ner till café Agueli och höra om jag kan ställa ut där. Jag orkar inte vara administrativ assistent på kulturrådet längre. Jag vill bli något riktigt. Jag vill bli konstnär.

/Kerstin Aderup

Städdag

Jag har städat hela lägenheten i dag. Rensat bort gammalt skräp. Ja, jag har ju inte bott här så länge, jag flyttade ju in här uppe på Mariaberget i juni, men jag har ju tagit med mig så mycket skräp. Det luktar illa om allt på något sätt. Men när jag satt där på golvet hittade jag ett gammal flaska port som jag köpte för 20 år sedan. Jag slutade genast att städa. Jag drack upp hela flaskan själv och under tiden svepte jag om mig ett tyg jag köpt i Zimbabve, sedan dansade jag till filmmusiken till filmen pianot om ni minns den. Ni vet det där vilda pianostycket. Jag satte den på repeat på min nya stereo och dansade och dansade. Klockan var väl 13.00 någonting. Jag virvlade omkring på parketten tills jag blev yr och lite illamående. Jag tog en valium och somnade och nu vaknade jag. Klockan är 23.21. Jag känner mig så otäckt klar i huvudet. Jag kommer nog var uppe ett tag. Jag ska nog gå ner i grovsoprummet med en hel del. Måste plocka undan här, det ser för hemskt ut. Vilken märklig dag.

/Kerstin Aderup

In vino veritas!

Det är lördagkväll och jag och Lena ska gå ut och dricka vin! Jag förstår inte hur jag kunde sitta hemma och vänta alla de där åren med Hans! Jag förstod ingenting! Så NAIV! Jag trodde att det var sådär livet skulle vara. Om han bara låg snarkande bredvid mig på natten och det luktade nybakt i köket så var allt som det skulle. Herregud, tur att jag var otrogen! Annars hade jag väl inte upplevt en orgasm tillsammans med en man än idag! Jag minns hans blick när jag berättade. Han såg inte alls ledsen eller arg ut, bara oerhört förvånad! Den ynkryggen! Doktor Billioth! Bedragen! Ojoj, nu måste jag rusa!

/Kerstin Billioth

Vändpunkt

Jag funderar på att köpa sjalen. Jag köper vad jag vill nu förtiden. Ingen, ingen, bestämmer över mig. Göran kan dra åt helvete med sina representationsmiddagar. Jag skalar inte en räka till, inte en räka till.

/Kerstin Strömberg