Kärlek- med måtta.

Jag vet inte hur jag ska göra med Uffe, eller Ulf som jag kallar honom. Han är som tokig i mig och ringer stup i kvarten. Vi sågs ju på nyår och sedan tänkte jag att han inte var något för mig och han hörde inte heller av sig. Men så sprang vi på varandra en kväll utanför Bullvinkels på Folkungagatan. Jag hade varit på Matkultur med min dotter och var på väg hem och han hade rumlat på krogen med någon arbetskamrat. Våra ögon möttes och plötsligt hade han följt med mig hem. Det var mysigt, men jag vill inte riktigt ses lika ofta som han verkar vilja. Jag blir alldeles generad när jag tänker på det. Jag vill träffa honom högst en gång i veckan och då ordentligt, men han vill ses varje dag. Huu så han tjatar. Han skulle verkligen behöva något att förkovra sig med. Jag kanske ska anmäla honom till en kurs i thailändsk matlagning. Jag ska prata med honom. Oj, nu ringer han igen, måste sluta.

/Kerstin Aderup