Fassbinders kvinnor och lilla jag

Förra veckan var jag på Stadsteaterns uppsättning av "Petra Von Kants bittra tårar". Jag har faktiskt inte sett filmen men minns en annan stark Fassbinderupplevelse, "Maria Brauns äktenskap". Det måste varit sent 70-tal eller möjligen tidigt 80-tal när jag såg den. Jag var gift med Hans och trodde nog att jag var lycklig, läkarfru med villa, det var ju så fint. Filmen kändes som ett knytnävsslag i magen. Maria Braun var så stark och känslokall! Hon trampade på människor för att komma dit hon ville! Hon älskade med en svart soldat! Men vad jag minns slutade det hela inte lyckligt, det gör ju tyvärr sällan det för kvinnor som tar för sig. Och trots inspirationen jag kände fortsatte jag min passiva och handlingslösa tillvaro i åratal, det är för sorgligt egentligen.

Pia Johanssons Petra Von Kant var kanske inte fullt så handlingskraftig som Maria Braun, men det måste vara en härlig roll för Pia att spela. Att verkligen få leva ut hela sitt känsloregister, kasta födelsedagstårtor i väggen, knuffas, gråta, svära, kalla den man älskar för både älskling och hora, avsky sin egen dotter. Ja, herregud vilken resa. Jag undrar hur det känns att kyssa en kvinna sådär kväll efter kväll, det kanske inte är någon skillnad från att kyssa en man egentligen, jag har aldrig riktigt kysst en kvinna, det kanske man borde göra? Helena af Sandeberg tycker jag var lite platt. Dessutom kom hon av sig så att sufflösen fick hjälpa till.

/Kerstin Billioth