På salsaklubb med en tokig väninna

Min väninna Lena har blivit alldeles tokig sen hon fick reda på att Kjell vänstrar. Han har ihop det med sin sjukgymnast. Det är precis som i den där filmen som gick på tv nyligen, "Om jag vänder mig om". Peter Anderssons karaktär lämnar Ann Petréns karaktär för en ung sjukgymnast. Visst var det så? Ann Petrén! Vilken kraft det verkar finnas i den kvinnan! En gång såg jag henne i en pjäs där hon var utklädd till man. Under en del av föreställningen gick hon runt bland publiken och flörtade med oss damer! Plötsligt stannade hon till framför mig. Jag blev alldeles blyg. Hon böjde sig fram mot mig och smekte mig över kinden. "Tjena baby" sa hon med djup mörk röst. Hon luktade teatersmink och svagt av läder. Jag började fnittra hysteriskt och blev väl antagligen röd som en tomat i ansiktet! Jaja, hur som helst så vill Lena ses nästan varje kväll och dricka vin och tala om vilka Dramatenskådespelare vi helst vill ligga med. Igår tog hon med mig på salsaklubb! Tur att jag gått kurs, annars hade jag aldrig vågat mig upp på golvet. Hela lokalen kokade. Så många stiliga unga mörklockiga karlar under ett och samma tak! Jag och Lena blev som tokiga. Lena blev väldigt berusad också och vid ett tillfälle fick jag stå och vakta utanför toaletten när hon kastade upp. Som en annan tonåring! Jag tror inte riktigt hon tål rom och cola. I alla fall inte sex stycken. Jag dansade massor med en urtjusig yngling som hette Javier. Jag har aldrig sett så långa ögonfransar på en man! Jag fick prova att nypa tag i dem med fingrarna. Han skrattade åt mig, Javier. Jag hade gärna velat älska med honom men han var gift och visade bilder på sin fru och sina två små barn. När klubben stängde gick jag för att leta efter Lena. Till sist såg jag henne stå tryckt mot en vägg kyssandes en karl! Och det var inget oskyldigt pussande precis! Händer både här och där! Jag gick utan att säga hejdå, men skickade ett sms. Idag vid lunchtid fick jag svar: "Både min kropp och min själ har älskat, men fråga mig inte var jag är någonstans".

/Kerstin Billioth