Åh Kerstin!

Jag har saknat dig så. Faktum är att jag också saknat mig själv. Du kommer inte tro vad som hänt. Jag tog ett åtefall med GÖRAN STRÖMBERG. Som du säkert förstår levde jag i total isolation med honom. Han tyckte att det var för dyrt med bredband och att jag skulle dra ner på mobilkostnaderna och gud vet allt han tyckte. Till en början lurade jag mig själv att allt var bra. Jag sa till mig själv att jag gjorde det för min dotter. Vilken bullshit som de säger på amerikanska. Min dotter fick mig att vakna upp när hon bjöd mig på en resa till Tunisien i våras. Jag såg alla vackra män och vänliga leenden, stranden, läderväskorna, tygerna, sjalar och mosaiker. Det var som om mitt hjärta skrek åt mig: LEV LIVET FÖR I HELVETE. När jag kom hem till Göran efter semestern sa jag, nästan lite avmätt: "Jag flyttar tillbaka till söder nu". Han såg avlång ut i ansiktet och tog sats för att ge mig en lång föreläsning om hur värdelös jag var, men då reste jag mig upp, gick emot honom där han satt i laminofåtöljen, spände ögonen i honom, var kanske en decimeter i från hans ansikte, kände hans sura doft, och så hällde jag ut det glas rosé jag hade i handen över hans skrev. "Kyl ner dig Göran, Kerstin Aderup doesn´t live here anymore".

/Kerstin Aderup