Uffe och Kärran?

När jag vaknade i natt låg Ulf och tittade på mig. Han stängde ögon när han såg att jag vaknat, som om han skämdes för sin fascination. Då låg jag och tittade på honom en stund. Hans grova näsa, rödlätta hudfärg, långa ögonfransar och stora mjuka mun. Det var nästan som om jag fick en utanför kroppen upplevelse. Vad gör jag här? För fyra år sedan låg jag i en enorm dubbelsäng med mjuka lakan och lyssnade på när Göran snarkade och låg och spände käkarna och surade även när han sov. Jag försökte ofta på den tiden fly in i litteraturen. Mina finaste stunder var inte i verkligheten utan snarare i Bröggers Creme Fraische, eller när jag i smyg läste någon av novellerna i Venusdeltat, inte de där supersnuskiga utan de där lite mer lagom. Men nu låg jag alltså här med Ulf Andersson, 31 år och städare på södersjukhuset. Han flyttade hemifrån för något år sedan och han vet inte vem Susan Faludi är. Han gör slut på en ketchupflaska på en vecka och föraktar ekologiskt odlat. Han porrsurfar och har metro som sin enda informationskälla. Han är intresserad av sport och sex och… ja vad mer? Jag vet inte. Hur kan jag få stimulans av honom, mer en rent fysiskt? Han är ju ganska gullig även om han kan vara råbarkad och rätt så plump ibland. I plumpheten kan han vara lik Göran. Slänga ur sig saker som ”kvinnogöra” och sådant. Men samtidigt ser han upp på mig på ett sätt som Göran aldrig gjorde. Göran njöt ju av att se ner på mig, det var ju snudd på ett intresse, en hobby. Ulf har en manlig men mjuk blick på mig. Det är den jag tycker om. Ulf och Kerstin. Kerstin och Ulf. ”Vi ska på middag hos Kerstin och Ulf.” Kärran och Uffe. ”Vi ska träffa Kärran och Uffe på Big Ben.” När börjar det nya livet och hur blir det?

/Kerstin Aderup