Ulfs mamma avgör saken

Idag när jag och Ulf flanerade på stan drog han plötsligt in mig i en portöppning. Han var hårdhänt och jag blev både rädd och exalterad. ”Men vad gör du Ulf” sa jag. ”Morsan för fan, morsan” viskade han. Sedan fanns ingen återvändo, morsan med stort M ”upptäckte oss” där på hornsgatspuckeln. Hon var såklart i min ålder och vi kunde inte slita ögonen från varandra. ”Vem är denna kvinna?” tänkte vi unisont. Ulf fick tunghäfta och glömde presentera mig så jag fick själv ta i hand. Sen stod vi där och pratade om väder och ingenting i ca en minut. Ulfs mamma sa att han borde komma hem och städa ur sitt rum. Hon undrade om han ville ha kvar kissaffischerna och hans smurfsamling eller om hon kunde slänga det. När vi skilts åt gick vi hem till mig i tystnad. Jag kunde inte släppa hans känsla av skam och inte heller det där med smurfsamlingen. Han såg helt tom ut. Det är klart man vill ha sin mammas bekräftelse och hon såg ju inte så glad ut när hon insåg att hon hade lilla Uffes ”flickvän” framför sig. Hon hade blivit gladare om det vore Linda Rosing så att säga. Nej, detta möte avgör saken. Det måste bli ett slut på Ulf och mig. Det är ohållbart. Det går inte. Ulf blir aldrig lycklig med mig på riktigt. När jag ger honom min kropp, ja, men när vi flanerar på stan, nej. Jag kommer att sörja hans mjuka mun, men det finns ju fler mjuka munnar där ute. Eller så får jag bli ensam. Det blir svårt men nödvändigt ändå.

/Kerstin Aderup