Kontinentalt

Jag har precis kommit hem från Skåne. Första stopp var Österlen som jag fullkomligt älskar. En dag slank jag in på ett vernissage där Gudrun Schyman var en av gästerna. Det var hennes ex-sambo Leslie Fuchs som var konstnären. Han hade rosa byxor på sig. Tavlorna var dock fula. Fadda. Jag tycker om färgstark konst. Jag har under min resa inte lyckats hitta någon konst som fallit mig i smaken trots att jag brukar kunna göra riktiga loppisfynd. Förra sommaren hittade jag en fantastisk mustig handkolorerad skapelse, signerad och numrerad! 50 kronor! Inramad! Ingen känd konstnär så vitt jag vet, men den heter "Djungelelefant". Den hänger i mitt sovrum och ibland när jag ska sova tittar jag på den och viskar "djungelelefant, djungelelefant" och det gör mig lugn och får mig att inse att livet är vackert så länge det finns människor som målar djungelelefanter. På denna resa hade jag ändå tur. Jag hittade en lång tunn lila klänning på en loppis utanför Skillinge. Det är något magiskt med klänningen. När jag tar på mig den känner jag mig oövervinnelig. En dag när det regnade tog jag på mig klänningen och gick ner på den folktomma milslånga stranden. Vinden var kall och huden knottrade sig, klänningen blev våt. Den blåste upp över höfterna. Jag kände mig som en filmstjärna. Jag höjde blicken mot himlen, lät regnet slicka mitt ansikte. Det var en erotisk och andlig upplevelse som jag inte riktigt kan sätta ord på... kombinationen var oslagbar, det vilda havet, det aggressiva regnet, det våta tyget som klibbade runt min kropp, kylan som inte riktigt rådde på den inre pulserande hettan... ja, herregud. Nog lever man. Nog lever man.

Sedan åkte jag till Malmö och träffade Lena. Vi besökte något som hette Möllevångsfestivalen. Det var härligt! Så många språk, dofter och instrument som blandades. Mitt på torget spelade några män trummor och några söta flickor dansade rytmiskt. Jag och Lena hade druckit några glas vin på ett uteservering och lät oss svepas med. Folk applåderade när vi gungade in i mitten, in i rytmen. Malmö är så trevligt, vilka trevliga människor. Det känns som utomlands och det är det ju nästan. Vi tog en buss till Turning Torso vid hamnen. Den fula byggnaden reste sig som en jättelik penis eller stelnad och förvriden spettekaka framför oss. Vi satte oss på bryggan och tittade på bron över till kontinenten - som ett löfte om upplevelser, osvenska upplevelser. Nu är jag tillbaka på Mariaberget och regnet smattrar mot fönstret. Min lila klänning åker karusell i tvättmaskinen.

/Kerstin Billioth