Återigen. Arne. AAAAAAAAAARNE. Varför gör han så här mot mig? Jag kurar ihop mig mot hans lurviga bröst, han läser DN, ibland läser han ett stycke högt eller muttrar förnöjsamt. Jag märker att han mår bra av min närvaro, han solar sig i den, han skuttar runt naken, han brygger kaffe noggrant, vill veta vad jag tycker om styrkan. Arne myser. Arne pöser över av självförtroende. Själv är jag en slapp trasa. Han pumpar in kärlek i mig men hela jag tycks läcka, inget blir kvar, han fortsätter pumpa, jag fortsätter läcka. Och så där håller det på, dag efter dag, vecka efter vecka. Och ingenting gör jag åt det. På nätterna drömmer jag att jag reser mig upp, klär på mig, packar pass och bikini, åker till Gambia, skriver en en roman, målar av unga svarta män som jag älskat med. Jag vaknar svettig, liten, ohjälpligt åtråvärd i min fylliga nakenhet och Arne står där med ett belåtet leende och med frukostbrickan mellan sina trygga breda händer. Varje del av hans kropp känner jag. Varje hårvirvel, varje leverfläck. Penisen som drar lite åt vänster. Liksom hans politiska åsikter. Arne. Varför släpper du mig inte fri? Varför vågar jag inte sätta in min kontaktannons?
/Kerstin Billioth
