Idag var jag hemma hos Lena och fikade. Hon hade piffat upp sin lägenhet, det var välstädat, doftade citron och jasmin, och hon hade sytt Josef Frank-överdrag till soffkuddarna och pratade om en fondvägg i storblommigt mönster. Hon verkar vara i balans för första gången sedan hennes man bedrog och lämnade henne. Det gör mig oerhört glad. Nu borde hon vara redo. Jag har ju min plan – att ge henne Arne så att jag kan fortsätta min frigörelseresa till evigheten amen, och inte, gud förbjude, skaffa någon sorts “pojkvän” på äldre dar.
Jag hade en strategi när jag var där, jag skulle tala väl om Arne, få honom att framstå som en vacker människa, en inte bara trygg och varm hand utan en rolig stimulerande hand att hålla. Jag tonade ner allt prat om mig och Arne, särskilt det sexuella som jag annars brukar dela med mig friskt av till Lena. Jag ville inte sälja in Arne som en god älskare med lagom stor penis, jag ville sälja in Arne som en man som kommer dig till mötes på gatan, ler när han ser dig, skiner upp, samtidigt som solen också börjar skina och det gnistrar i hans ekorrögon och över den uppknäppta skjortan där det håriga bröstet anas, du känner att det är ett leende han sparat hela livet bara för att kunna ge dig. Ja, det var ingen lätt uppgift jag hade framför mig. Att skapa denna känsla i Lenas medvetande. Hon tittade underligt på mig när jag lade ut texten om Arnes förträfflighet och fick en liten rynka mellan ögonen. “Är det verkligen sant att han gav dig tre orgasmer på raken en gång?” sa hon sedan och log pillemariskt och uppmuntrande. Herregud, här anstränger man sig för att sälja in en karls personlighet men allt handlar visst ändå bara om sex, sex, sex.
/Kerstin Billioth
